Jag hade låst upp och tagit fram cykeln. Hustrun väntade med sin. Vi skulle ta en tur in till stan för ett par ärenden i går. Vi bor centralt i Göteborg. Vackert väder, om än ett par mörka moln här och där. Jag stoppade nyckelknippan i vänstra jackfickan och vi trampade iväg.

Det är mycket trafik, men för det mesta kör man på cykelbanor. Fotgängare utanför Liseberg är varningssignaler i trafiken. De har noll koll. Särskilt yngre tonåringar som springer och flamsar som de stora barn de är. Efter att ha passerat Korsvägen åker man en del bland bilarna. Det är trixigt men trafikplanerarna har nog gjort det bästa möjliga av de förutsättningar som stora hus och bilstråk står för. Men som vanligt kommer reflexionen att en fulldämpad mountain-bike nog vore det bästa fortskaffningsmedlet på färder som denna. Det skumpar en hel del...

Sedan vi hade korsat Engelbrektsgatan åkte vi på en alléomgärdad, guppig, och ganska bred grusväg för cyklister och gående. En riktigt snygg stadsbild får man. Man sitter ju högt och ser bra. Slalomåkning runt gående, stående och barnvagnar är legio när man åker cykel här. Till höger ligger en stor grusplan där det ofta spelas fotboll. Till vänster, på andra sidan om den vänstra trädraden, ligger en brusande biltrafikled. Efter något hundratal meter i denna allé ska vi korsa biltrafikleden. Det är inte särskilt gles trafik men andra cyklister trotsar  det röda ljuset. Så inte vi även om det kunde ha gjorts utan större risk. Ibland gör jag det, när jag åker ensam, men att jag stod kvar igår var nog väldigt lyckosamt. Vad skulle annars ha hänt? Vi hade gott om tid och för övrigt en behaglig rytm. Det är rött länge. Vi tar det lugnt.

Så kommer, bland många andra bilar, en ganska stor, elegant, silvergrå Mercedes-SUV. Jag brukar titta på bilar som far förbi i situationer som denna. Ofta tittar förarna tillbaka. "Du springer väl inte ut framför bilen väl?" säger blicken vanligtvis. Den här blicken sa mera.  Så åkte sidorutan ner. Han saktade in och stannade plötsligt!  Han hade ju grönt! Han ville något! I handen höll han upp min nyckelknippa. Jag kände genast igen den och tog snabbt emot den. Jag hade inte saknat den, men tackade naturligtvis väldigt mycket. Trafiksituationen medgav ingen direkt konversation, och Mercan for vidare och försvann.

Det blev grönt, och vi gick över gatan, för vi var i princip framme vid vårt mål. Så tittar jag lite på trafiken från trottoaren, och får då syn på samma Merca som också ser mig. Vi vinkar glatt när han far förbi med det allmänna trafikflödet.

Uppenbarligen hade han sett mig tappa nyckelknippan, stannat, hoppat ur eftersom han var ensam i bilen. Hållit reda på vem, dvs jag, som tappat den. Följt efter, hur långt undrar jag just, och ...ja resten vet ni. Så hade han åkt vidare för att kunna vända och återvända till sina egna angelägenheter.

Trots att det ösregnade på hemvägen, och jag blev väldigt våt, tänkte jag mest på denna välgärning, som visar hur gott hjärta det finns i många (de flesta?) människor.

Honom skulle jag vilja tacka lite extra mycket. Hans reg-nummer började CGE. (?)  Alltså: TACK!!! TUSEN TACK!!!

Egenskaper som denne man visar, är en av hörnpelarna i mänsklighetens historia. Eller?