Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

obeständigheten oss emellan

jag drar mina naglar längst din bara rygg
under fingertopparna är huden het
en påminnelse om äkthet, om kärlek
de mörka tankarna är gömda
glömda kvar
bland de avkastade kläderna
på golvet

tiden står stilla, darrar
det pulserar varmt och hett
händer som håller anstånd
ger upp
låter tyngden besegra
betvinga, genomföra
det som inte var tänkt att bli
men som inte kunde hållas borta

offrade minnen på glödande kol
minuter som känns som år
i gryningen vaknar du
och lämnar mig
så som du alltid gör...


Fri vers av Jess81
Läst 226 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2010-08-30 21:53



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Pulserande dikt fylld av hetta, lust och en tid som nästan stannar. Det är som om man för ett ögonblick helt kan glömma all världens och tillvarons svärta, hänge sig tillfullo åt känslan och bara uppgå i det närvarande. Det känns som en påminnelse om såväl livet som kärleken och äktheten. Mot slutet när stunden är över blir det dock lite mer sorgligt. Någon går och lämnar diktjaget kvar i en helt ensam och oförstående gryning. Känslorna falnar, obeständigheten gör sig åter påmind och allt som finns kvar är minnet. Som en scen där någon precis har lämnat pjäsen och där diktjaget står kvar allena. Det är som sagt lite sorgligt. Vemodigt och samtidigt lite bedjande och längtansfullt, som när man i slutändan alltid tvingas vara den som blir övergiven.
2010-09-06
  > Nästa text
< Föregående

Jess81