Tomas hade länge tänkt att han skulle göra lite nytta, för världen, så han började gå ned till Rädda Barnens lokaler vid Norra Bantorget. Han kunde då han mötte någon granne vid hissen snart berätta om sig själv och han sa att han var konversationslärare i svenska. Det var lätt. Han bara satt ner med fem sex vuxna människor från Kroatien, Serbien och Bosnien och talade om kakorna de just åt, på tisdagarna klockan 19 och på svenska. Men allt det behövde han inte berätta för grannarna, och de frågade inte heller utan de tittade bara på honom med en blandning av respektfullhet och lätt förvirring.

Han började följa med en bosnisk kvinna till ett lägenhetshotell i Björkhagen där hon bodde. De tre första gångerna satt en vännina i hennes rum och de två kvinnorna bjöd Tomas på varma bosniska kringlor med någon slags köttfyllning i. Den fjärde kvällen hade han med sig en påse vit glögg. Det lyste av små lampor i fönstren på hans promenad mellan tunnelbanan och hennes bostad: snö frasade vid skospetsarna. Hon hade sminkat sig rött, nästan utanför läpparna och ögonfransarna var längre än vanligt och han satte sig i hennes soffa och de tittade på tv. Telefonen ringde ofta, hon pratade med Srebrenica. De kunde knappast prata med varandra. Han smuttade glögg och hon gick då och då ut i köket, hon kom tilbaka segare för varje gång. Hon släppte fram ett bröst. Han ställde glöggen åt sidan, han sträckte fram sitt ansikte.

De gick till sovrummet. Tomas tog hennes hand i sin medan de rörde sig framåt och det kändes fint, för hon tog också hans. Han klädde av henne, sedan klädde han av sig. Hon ville inte ha något slickande och smekande, tog därför bort hans hand då han provade. Hon särade på benen och menade att han skulle dit. Hon lade sina händer för ögonen då han sakta trängde sig in. Tomas juckade medan han såg sig omkring: gardinerna var rosa och lakanen var rosa och hon var vit och hennes könshår svart. Tomas tänkte att det inte ville bli blötare och att hon var alldeles tyst, men nu fick han knulla igen.
En stund till.