Han hade klippt av. Med mjuk sax visste han att han gjorde det för att undvika. Hela hösten hade han nästan satt det i system. Inte ville han henne något illa, men han behövde låta bli att svara. Det gick så långt att hon slutade räkna med honom. Hon skrev listorna själv, flyttade över mellan burkarna, och tillbaka från arkivet. Han tyckte att det började närma sig nu.

Två dagar innan hade han fyllt tanken och ställt in en extra dunk. Alkohol och fotogen och ammunition hade han ordnat då han stängt för vintern. Det fanns ju i och för sig alltid ändå där, men denna gång drog han med handen från halsen till botten på flaskan. Han drog undan plastdraperiet och tittade en god stund på bränslet, och askarna med ammunition lyfte han upp och skakade på.

Nu packade han i två plastpåsar. I den ena lade han torrköttet och choklad och korvsmörgåsar i folie. I den andra hade han lagt i en extra kofta och ett par dunhandskar. Han behövde inte ha det obekvämt. Han föreställde sig hur han skulle ta en sista bastu: han skulle först spotta på stenarna, sedan kasta tre skopor i tät följd och så bara sätta sig rakt upp med skallen mot väggen, och känna stötarna av bitande sveda i armhålorna och i öronen och framvällande hetta över magen och ansiktet.

Han gav sig iväg medan hon ännu sov. Drog kläderna på sig i en svepande rörelse, värmde på gårdagens kaffe och drack det lutandes mot diskbänken med overallen på. Den här gången tände han ett ljus, provade att vara still.
Himlen tycktes pressa sig mot björktopparna när han lämnade gårdsplanen och åkte iväg över den första myren. Han kände sig ensam under blyhimlen och traktens draghundar ylade mot vinden. Men han tänkte ändå nöjt att han hade tagit med sig sotarkula och borste: det skulle nu dröja två dagar innan de började åka efter. Hörselkåporna suddade ljudet från maskinen. Kylan kupade sig som en hand runt mun.

Efter första myren åkte han igenom en liten björkskog och sedan var det egentligen bara älvkröken kvar. Men så fort han hade åkt ner på isen blev det nu inte längre som han hade tänkt sig. Han hade räknat fel. Ok, han tänkte: det blev mindre kladdigt på det här viset. Detta hade han också tänkt på: det kunde ju vara hon som var först på plats, efteråt. Och innan ögonen fick fäste skulle de svepa sökande, och brännande in i minnet, över brunt stänk på kaklets klistermärken (föreställande gröna feta fiskar, han tyckte de där fiskarna var fina, hon avskydde dem); grå substans över kokplattan och röda prickar i sockerskålen och på Ballerinapaketet. Och om det inte tog som det skulle så kunde hon också få se spåren av röda händer stämplade mot tapeten och långa revor av fingrar över köksskåpen.

Men han hade räknat fel. Han hade aldrig räknat så fel förut. Nog hade han märkt att årstiderna växlade lite hursomhelst nuförtiden, men så fladdriga hade de aldrig varit. Så han åkte igenom. Men han hoppade av innan maskinen dök med en vrål. Han satt och lyssnade på kluckande strömmar från vaken och hur det droppade från isen ner till vattenytan. Han kröp sakta tillbaka till land. Han välte sig på rygg i snön, andades stora moln så att det värkte i bröstet. Det började snöa. Först några snett singlande flingor, sedan snabbt ymnigt, kastande. Det föll nu sjok från himlen. Han tittade mot varje flinga som landade i ögat och han öppnade mun, svalde och drack girigt. Han mindes hur han brukade låta sig skottas över av någon kompis, och att han kunde ligga och titta mot norrskenens dansande figurer; gröna blå lila gubbar hukande i skyn. Han tänkte på Reijo som slöks då han pimplade, med stol och allt. Han blev åttio och hade aldrig räknat fel han heller. Han tänkte på farsan som, på väg från bastun, naken stötte i foten mot en utskjutande metallbit i tröskeln. Han tänkte på att farsan inte gav ett enda ljud ifrån sig: han bara ryste till från halsen ned till knävecken.

Han vet inte hur länge han låg med snön, innan han började klä av sig. Han minns i alla fall att han såg henne framför sig: hon såg frågande ut och hon var så innerligt vacker, klädd i sitt ljusgula nattlinne. Tassande fram som hon brukade, lätt kutig och mager som vanligt. Emlig! skrattade han skrikande mot blyhimlen. Det gjorde gott att skratta högt, det kändes ovant. Han hade aldrig höjt rösten, han behövde det inte. Det räckte med att han slog. Hon vevade drömlikt med underarmarna, närmade sig för varje steg hans kropp. Nu låg han bara och stirrade på henne, vriden. Snön bäddade in honom mjukt. Snön packade honom, lyfte upp honom i armhålorna. Han tuggade och åt av det väldiga vita. Innan han sögs runt i en spiral.