förkolnade drömmar sliter upp mina revben
slukar i sig all livsnäring och lämnar ett tomt skal av likgiltighet

ändå älskar jag dig till döds

förlorade maktkamper där aortan spränger betong och kvarlämnat är blott minnet av gemenskap

tragiken målar omvärldens framtid i ett grått stilenben, medan doften omringar våra minnen
så rent i sin skrud
så vackert i sin vagga
att livet bara blir en resa mellan från och till
mellan hat och glädje
mellan dig och mig

planterat och bortglömt under myllan vaknar våra ärliga tankar
där är födseln av kärleken redan namngett
där är döden av hatet redan utvunnet

vi är dessa förkolnande drömmar som överlever tiden
för bortom morgondagen finner vi det spår som till trots är vår ärlighet
där älskar vi till döds