I

Ur molnen föds apelsiner
de gråter i gryningen
ältar sin moders namn
mellan sina nötta tänder
och ber om nåd
de hyser en önskan och bär en tråd
av liv
i sina utsträckta händer

Morgana ser dem och ler
hon tänker äta dem
till offervard

II

Singlande löv flätar en matta
av gulnat trots under de gamla ekarna
länge flydd är tiden
då druiderna fällde tårar för kvinnors skull
i de glömda lundarna
som omgav grönskande byar
där barn föddes och dog
med årstidernas skiftningar

Den kringvandrande narren
förförs av nätternas ljus och stannar
långt mer än han önskat
det leder till hans död

III

Bakom skyarna flätar dagarna håret
de invecklade mönstren bildar geometrin
och Pytagoras sats kan gro i dem
bli till ängar och träd
befruktat av livets enkelhet träder alltet fram
tillber den döde guden
och lämnar spår av hud på hans marmorerade panna

Långt borta gnyr valparna i lyan
deras svält bidrar till en fjärils flykt
och så ändras hela världshistorien
i dess vingslags skugga

IV

Döden drar på sig nötta stövlar
och fäster revolvern vid bältet
hatten skuggar bistra drag och knotiga händer
vars fader är eken och modern
den ljuva sötman i daggens droppar
långt borta jagar regnet molnen
och mellan bergen leker de kull
gömmer sig i revolvermannens handflator
tar skydd från uppståndelsens frihet

Den eviga vinden blåser från öster
för med sig sand och myrra
och i Ravennas famn ansamlas gråambran
och hon läker tidvävens öppna sår

V

Gråten stillas sakta
då dibarnet greppar tag om bröstet
låter vårtan slinka in mellan läpparna
och mätta plågornas hunger
vinden har mojnat och bakom tornets murar
vilar stillheten på lammens kadaverskinn
inget stör det tysta som gror och infiltrerar
våta lungor vars ärr inte läkt

Översteprästinnan tänder ljusen
och låter rökelsen flöda över nakna bröst
hon insveper tiden i lågor
och bränner sig själv till offer
för dödens omättliga hunger

VI

Ett hjärta genomborras
av ögonens is
och blickar samlas an i golvets pölar
blod och evighet vakar vid tornets dörr
så att ingen ska slippa in
de skatter som blodet förmedlat till det växande fröet
får ej gå förlorat
i viddernas oländiga evighet

Ett barn ryser då andarna smeker dess kinder
och långt bort i gryningens rodnad
ekar skriket barnet borde ha gett ifrån sig
ifall dess tunga ännu varit intakt

VII

Mogna fallfrukter ruttnar på borgens gård
där gummor i hucklen knäböjer
inför riddarnas oomtvistliga makt
perversionen bor i väggarna
och murbruket andas bara med hjälp av plåga
den stenbelagda innergården
är mättad på djurens blod
och orkar inte längre äta och suga och slicka
i sig då det är dags
för höstens slaktoffer

En ensam kvinna bär fram ett lamm
snittar dess hals och tvår händerna
i det heta blodets forsande ström
marken tar inte emot
blodet bildar en sjö vid hennes fötter och för detta
dräps hon av slottsherren

VIII

Ensamma strån av guld
har inte lämnat slottsherrens huvud
de klamrar sig fast vid den makt hans ögon besitter
och ger hans hjässa ett sken av glammer
utan sina strån kommer han maktlös vandra
i dödens tiggarkappa
därför ber hans beduiner varje dag
om hans undergång
och hans munskänkar dör stående på rad
ingen av dem överlever morgondagen

Slottsherrens Merlin smider silversvärd
och blandar gift
en dag ska han bli herre och härska
över stora riken där jungfrur
föder barn vars kött är saftigt
som söta, mogna apelsiner

Han bidar och längtar och suktar
efter sötman
deras blod och ben ska ge honom
där...i slottet Discordia...där alla vägar möts
och där all tid somnar in till slut....