Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skriven 051123


Märgen full av skräck!

Det börjar mörkna, natten tränger sig på med en bister rå kyla som får benen att darra.
Hur hamna jag i det här” tänkte jag”. Sitter alldeles stilla under en tät gran ihop kurad med benen uppdragna till hakan. Kan känna skaket från rå frysenhet, skräckens darr leds genom hakan mot knäna. Jag känner att jag vill hem, jag vill skrika, jag vill sova. Men det går inte, skräcken sitter för djupt inristad i märgen. Det enda som jag har förstånd att göra nu är att anstränga mig för att inte skaka, bara helt försvinna i enhet med granen som är mitt skydd och hopp. Natten kommer vara kall, lång och kanske min sista natt på denna jord. Jag lyssnar noga efter det jag fruktar, får anstränga mig för att spänna kroppen och lägga band på skräcken för att överhuvudtaget kunna använda hörseln som sinne. Det är alldeles tyst, tyst som ett vakuum i dödens skog.
Jag kan fortfarande se i den bråda skymningen, men det är bara en tidsfråga när sista minnesbilden utav omgivningen tynar bort ur realiteten och endast kvar för mig att minnas. Tänk om det är det sista mina ögon får se nu ”Kunde jag inte låta bli att tänka.”
Plötsligt rycker jag till, det var en fågel som skrek, ja skrek, den sjöng inte, visslade inte, nej den skrek verkligen! En duns kunde urskiljas mot marken ett par meter framför mig, jag kunde inte urskilja vad det var som fallit te backen. Spänd med pulsen dubblad under dom senare sekunderna försökte jag anstränga mig för att få fokus mellan granens grenverk på vad som landat framför mig. Svagt kunde jag urskilja att det var en fågel, det var ingen liten fågel. Jag tryckte mig mot stammen för att få rygg och nacke skyddad mot furan. Jag ville bara skrika men till ingen nytta. Skogen dör allt mer o mer framför mina fötter, jag kan höra hur dom skriker och faller, en efter en. Det är knappt att jag ser grenarna på granen längre, men dunsen efter dödens skörd kan jag höra, en efter en, den ena större än den andra.
Vad är det som händer ”undrade jag”.
Jag sitter med mina tankar, kan inte se, kan inte höra, kan inte skrika, mörkret har berövat mig min syn, tystnaden har berövat mig min hörsel och skräcken har berövat mig min tunga. Sakta dör jag ut ”tänkte jag”, sinnena ger vika, bara kroppen kvar att ge sig av bit för bit.
Jag öppnade ögonen lycklig över att höra något, ett leende kommer på mina läppar, jag kan inte rå för det, det bara kommer. Jag hör något ”tänkte jag”
Det var min egen puls som hördes, tystnaden hade tagit min skräck så långt in i märgen att det enda som existerar överhuvudtaget just nu var min egen levnad.
- Jag lever, ”sa jag för mig själv”.
- Jag kan prata, ”skrek jag lite förvånat”.
- Ooo… jag hör, ”skrattade jag fram”.

I min totala upprymdhet rusar jag ut ur mitt gömställe under granen. Jag sparkade undan fågeln framför fötterna. Det har börjat ljusna en aning, upp mot skyn kunde jag tyda stigen efter trädtopparnas konturer.
- JAG SKA HEM! ”skrek jag.”
Dödens skog svarade med att blåsa upp med en sådan kraft att jag kände stormen genom kroppen, jag skakade av dödens beröring men kunde inte bry mig om det, jag skulle ju hem.
Trädena knakade och jämrade sig, dom verkligen tog i allt vad dom förmådde för att skydda mig från skördarens svepande sista täcke. Ett efter ett gick av med ett dån, dom liksom skrek åt mig, - SPRING, SPRING du är inte klar än, vi håller igen för dig.
Jag sprang så mycket mina ben bar, hörde hela tiden hur ett väsen som saknar motstycke slog sig fram i hälarna på mig. Jag kunde höra hur naturen stod emot en kraft som var dem övermäktig. Pulsen slog som en slagborr i bröstet på mig, venerna var så tjocka att jag skulle kunna snubbla på dom, svetten rann som en vårflod över mina ögon, jag kunde inte se vart jag sprang men sprang det gjorde jag.
NU, nu ser jag en gatlykta. ”tänkte jag med största hopp om livet i behåll”
300 meter till och jag är hemma. Jag började treva efter nyckeln i byxfickan när jag sprang, fick upp den och la den till rätta i handen och nöp åt. Tog i det allra sista för att löpa dom sista metrarna hem och skicka i nyckeln i låset för att sedan slå igen dörren och låsa efter mig. Helt utmattad sjunker jag ihop på golvet med slagborren hårt slående i bröstet och vener som var på väg ut ur kroppen. Jag kunde trots min utmattning höra ett fruktansvärt väsen utanför dörren, det var ett totalt öronbedövande oväder som efterföljdes av dån som fick kåken att lämna ljudvågorna vika.
Efter en stund kunde jag känna hur ett lugnt spred sig i atmosfären, pulsen slog allt långsammare, det var tyst utanför.
Inatt, ja inatt har jag slagits mot döden och lurat den ”tänkte jag för mig själv”
Jag la ner huvudet på ett par skor i hallen och föll i sömn.


/Slut



/Mikael alias Livet




Prosa (Novell) av Mikael alias Livet
Läst 338 gånger
Publicerad 2005-11-23 13:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mikael alias Livet
Mikael alias Livet