I Stor skogarna någonstans i Dalarna bodde en fattig pojke, hans levnad sträckte sig mellan 1860 – 1918 och namnet han bar var Egon. Hans levnad var en besynnerlig historia. Under sin tidigare barndom växte han upp i ett gammalt torp som låg norr om sjön Nävden i Avesta socken. Hans familj var av fattig börd. Mor var en ordentlig, men lite ordinär kvinna för den tidens bruk. Hon skötte hushåll samt arbete i skogen för att anbringa familjen den lilla rikedom i form av pengar som var möjligt. Hon var tvungen till det eftersom fadern i familjen endast hade till intresse att förnedra och förkasta verkligheten, varvid han inmundigade det finaste för honom i livet, brännvin. Ja det var inte bättre än så. Enda gången Egon såg sin far nykter, var när dom om söndagarna tog hästen och körde till kyrkan. Jo så var det, tron hade fadern respekt för som många andra i slutet av 1800 talet. Pastorn som bodde i närheten, kom inom jämna mellanrum över till oss för att skänka lite bröd som hans kvinna bakat. Det var en barmhärtig man och vetskapen om att inte Egons Mor hade kapacitet att hantera alla sysslor själv, så såg han till att göra vad han kunde för Egons familj. Samtidigt passade han på att försöka förnuftiga Fadern i familjen med en del djupa diskussioner om livet och dess innebörd sett från en troende man. Men det hjälpte inte Egons Far att se annat än förskräckelsen av ett tomt brännvinskrus.
Åren gick i det lilla torpet, Egon växte, när han nått 12års ålder, då började Mor vädja om hjälp från pojken i skogen. Hon menade att det skulle vara på sin plats att han blev av manlig börd och bidrog med det som var nödvändigt för dom. Fadern visas ju inte vara till den bättre hjälpen. Egon som var en mycket logiskt begåvad ung pojke, hade under senare tiden förstått att denna tid närmade sig, så han vart inte besvärad och så heller inte förvånad. Detta ledde pojken upp i skogarna för att ansluta sin handling i nytta dagen efter. Egon kände betydelse för första gången i sitt liv och lade det bland erfarenheterna.
Egon fyllde 16 år, det var försommar, gräset grönska och missommarblomsterna titta upp på gärdet. Allt var som man kan föreställa sig ett tidigt blommande Dalarna. Han hade vuxit till en stark man under dom senare åren, arbetet i skogen hade fått honom att lägga på en god fysik och en erfarenhet, handlingskraft och dess nytta för en personlig trevnad. Mor insjuknade och låg med hosta och feber strax efter Egon fyllt 16. Det var en hård tid för Egon. Han fick ta itu med dom sysslor som hans mor hade gjort i alla tider under hans barndom. Med den vetskapen om att en man inte räcker till började Egon fundera. Smart och klyftig som han var tänkte han i dom banorna som, \"skulle det inte vara på sin plats att jag blev nått\" tänkte han.
Hans begåvning för mattematisk problemlösning hade sysselsatt honom många dystra och glada dagar i många år.
- En alldeles särskild intelligens besitter du Egon, har du inte funderat på att skola dig och ta vara på det? \"frågade pastorn honom för en tid sedan\" men efter alla år av förtyck från sin far hade Egon mindre förtroende för sig själv. Han hade lagt det åt sidan och endast trott att det är väll inget särkilt med det.
Men tiden gick och mor var väldigt dålig. Sommaren hade passerat, löven hade gulnat, potatisen var skördad för vinterns kommande bruk. Fadern hade han inte fått med sig på sista tiden till kyrkan. Egon kunde se att hans far började bli riktigt härjad av allt brännvin.
Det knackade på dörren en sen höstlig eftermiddag, det var stormigt ute, vinden tjöt i det öppna spjället i muren. Egon öppnade dörren, ansträngde sig en aning då vinden försökte ta med sig dörren, där stod pastorn, han var blöt och lite stressad kunde Egon urskilja.
- Får jag komma in, frågade pastorn.
- Ja visst, sa Egon med fundersam ton. ”Pastorn brukade inte komma såhär under en stormig eftermiddag om det inte var något särskilt.” tänkte Egon.
- Egon, sa pastorn hastigt.
- ja vad är det som hänt, frågade Egon med lite darr på rösten.
- Du har fått brev från Paris, sa pastorn.
Det var nämligen så att pastorn hade för en tid sedan kommit med ett matematiskt problem till Egon. Egon hade inte tänkt så mycket på det, det handlade om geometri, han hade misstänkt någon form av bygge som hade stött på problem. Han hade löst det och lade aldrig till frågan vad det var för nått det handlade om. Pastorn i sin tur som sprungit på detta bekymmer, hade tagit resultaten av Egons begåvning, postat det till Paris dagen efter i hopp om att det skulle vara till hjälp.
- Paris! sa Egon förfrågande.
- Ja, kommer du ihåg geometrin du utförde åt mig? frågade pastorn lite förläget.
- ja det som förmodligen handlade om nå konstigt bygge? returnerade Egon.
- Ja just det ja. Det var så att jag fått ta del av det problemet på vissa vägar. Det var så att Frankrike hade detta problem i form av ett mycket viktigt bygge i Paris och hade vädjat världen om hjälp. Så jag postade ditt resultat och nu har du fått svar. berättade pastorn, medveten om att kanske Egon skulle bli bestört för att han inte språkat med Egon om detta.
- jaha, svarade Egon med förundrande röst. Han öppnade brevet och läste.

Bäste Herr Egon!

Vi har mottagit din lösning på geometriska lösningar för ett icke bärande byggnadsverk. Vi har fått många matematiker att granska ditt verk och kommit fram till att det finns stora möjligheter att fullfölja detta bygge tack vare dig. Detta kommer att belönas då du är den enda som lyckats få byggnadsverket att fortskrida i handling.

Bästa hälsningar
Statsingenjör Coolier

- Jisses anamma, utbrast Egon i totalt oförstånd.
Det var tyst mellan dom båda en stund. Sen sa Egon.
- Detta kan ha stora konsekvenser för vår framtid och ekonomi.
- jo nog är det så, tillade pastorn glatt, för han hade äntligen kunna vara
familjen som han värnat om i alla år till hjälp. Att Egon hade en sån intelligens kunde ingen förstå. Fem veckor efter brevet kom en penning försändelse, där var också ett brev med, som sa. ”Som tack för att du gjorde det omöjliga möjligt vill vi belöna dig för ditt arbete med en summa av 80000 kr.”

Några år senare, närmare bestämt 1887, då kunde man läsa i tidningen att Paris hade fått en alldeles speciell byggnad färdig. Med hjälp av en pojke i Dalarna i Sverige stod det. Byggnaden fans det en bild på. Egon kände igen dom karaktäriska dragen i konstverket och log brett i belåtenhet. EIFELTORNET ÄR REST! Stod det med den största text han nånsin läst.

/Mikael alias Livet