De vita hästarnas skenande hovar
slår gnistor i mitt inre
min själ vrider sig i smärta och förlorar
sin styrning

Jag fann dig där jag lämnade dig
plockade upp bitarna, blåste ande på benen
såg köttet veckla ut sig
över skelettets gulvita yta

Det steg en doft av bränt kött
upp från din bädd
där jag knäböjde och jag smekte huden
som bredde ut sig likt pergament
över kraniet

(smekte och smekte
så att förgängelsens lågor
slocknade under mina händer)

Rid! Rid ikväll min älskade!
Du är sen!
Rosen väntade dig för en vecka sedan
och är nu redo att fälla sina kronblad
i sorg över det smärtsamma uteblivandet

Ännu finns det tid men den rinner...
rinner ut tillsammans med timglasets korund
och bleknar som gryningsrodnaden
på Auroras kind

(så han red, red på de vita hästarna
som skenade under natthimlens demoner
och han hejdade sin springare vid schackbrädets kant)

Den sista kvardröjande blodrosen
sträckte sina läppar mot honom
och i föreningen gav de båda upp
andetagens tomhet och fyllnad
till gagn för evighetens förstelnande inträde...