driver mig genom kaskader av frågor
ståendes utan balans
grodd genom sörja av tankar
vart jag är någonstans

rustad av längtan till din barm
doften minner ljuvlig bris
sådd av kärlek, blott på jakt
kämpandes under meterfylld is

lättjan följer i mina spår
ensam med flaskans botten
där minnen blir till fiendeskap
och summan blir alla brotten

tyst är min mun trots alla ljud
så förbryllad när känslan dog
skenet lyser med sin kraft
när blickarna till sist fick nog

jag ser dig genom min dimma
kan blott förnimma kontur
trots närheten av din kropp
finns mellan oss en mur

jag löper av all min kraft
för att lyckas sudda min skam
jag springer allt jag kan
för slutligen kunna nå fram

istället sjunker jag med steg
blir summan av alla mina svek
krossad under min vanmakt
av att allt bara var en lek

skrikandes ut i det tomma
värjande jag går genom åren
bedjande jag skänker blickar
hopp att du ser mig i snåren

jag sliter mig ur i mina tankar
för att fina vägen i labyrint
när ensamheten skrattar
skönjas längtan så blint

där min hand sträcker sin vilja
svarar livet med sin gåva
att till sist få belöningen
att i evighet få sova

då längtan sakta ebbar ut
blir minnet sedan kraftlöst bevarad
när ögonlocken stänger sitt ljus
den ljuva kärlek obesvarad