Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

blå var jag, II

slutade det där

med ett övergivet telefonnummer
brännande ögonglober
ett smärtsamt minne om något som sas på någon busshållplats

kallt regn mot brinnande kinder


han viskade


Fri vers av sårosa
Läst 406 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2010-09-14 21:59



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Aj! Den här texten bränner! Med bara några få och väl valda ord målas en bild upp av varma kinder, kallt regn och övergivenhet. Något sägs på en busshållplats och det känns som om dikten beskriver ett absolut, definitivt och ack så väldigt smärtsamt avsked. Under de låga molnen ser man någon resa iväg och kanske tar också denna någon med sig en stor bit av en själv på vägen och lämnar en ensam kvar med smärtan. Viskningen känns alls inte så hoppfull här som den gjorde i den förra texten, kanske för att det eventuellt är den sista viskning man kommer att få höra. Det känns nästan symboliskt att det regnar och när bussen åker sin väg så bränner det verkligen till på kinderna och i ögongloberna.
2011-03-24

  M.A.J.R
Skön text! gillar den !
2011-02-09
  > Nästa text
< Föregående

sårosa