jag trodde på dig
och på dina blåtandade ord, dina frusna blickar, ditt underbart sällsynta leende,
du skrapade mig i asfalten, frös mig till is och
etsade min talan djupt in i betongväggen

men jag trodde på dig!

alla ord som studsade mellan brutna väggar
och de drömmar som målades upp i dagsljus
alla löften som skjöts upp med nyårsraketer
och alla sanningar som låstes bakom gallerprydda ståldörrar

dina krigshandlingar tidiga mornar och de förbjudna samtalen innan midnatt, dina ansträngningar att hata de oliktänkande och förpassa grundlurade åsikter till skymningslandets antiparadis

gropar med avsatser djupare än det mänskliga förståndet var en plats för de som trampade på dina tår och krigskonflikternas fronter ökade i antal vid alla väderstreck

men jag trodde på dig

lögner var för andra
den påhittade sanningen låg och lurade lögnen in i sigillåsta kaninburar
ett lika med var ett allt av ett brinnande ljus som sakta skulle släcka de små belysta hoppen i förståndets kammare

jag trodde på dig, även när du släpade mig genom träskmarker av ansiktstårar, medan månljuset släppte fram de skuggor som ruvat bakom mitt ständiga tålamod

jag trodde på dig ända tills lögnerna slog mig ned vattenpölens rödfärgade vatten, där drunknade min världsbild och jag for igenom ett Universum som jag inte kunde förlika mig med

bortom smutsen fanns det vackra,
men jag kunde inte längre värja mig, hur mycket jag än ville
blev min tro till tårar som bildade hav av längtan

något vi aldrig haft