Nu ger jag upp och lägger pennan ner.

Hur fåfängt att en gång försöka fånga

med ord, så hopplöst trubbiga och trånga,

en mening med den värld vi kring oss ser.

Den världen är just som den är, och lär

nog inte ändras något nämvärt, även

om skalden i sitt svårmod fyller näven

med sin saliv, och gör sig visst besvär.

För medan skalden på sin papperslapp

med pennan tolkar livet som serveras,

försvinner samma liv så fort förbi.

Så varför, när vår tid nu är så knapp,

ska denna stund på jorden reduceras

till pretentiös och plågsam poesi?