Den svarta lustens mörka vatten
fläckar sot på vita viljor
där den smyger bojad, dömd och glömd
och fuktar stenar blanka

Och nåt rosenfärgat, rött och hett
blir askans svala moder
där rötter spränger ytans lugn
och kilar fram det veka

Utomkroppsligt inåtvänd
går jaget bort från visaren
som drar som ok en verklighet
ur skuggan in i solen

Men den bländar vasst
och jagar ut
den viljeväna tanken

När ett tidvatten
en våt orkan
sköljer fram
den bittra stanken