stumt är hundskallets eko över hedarna,
de viskande kalhyggen som lämnades bakom.
så lyssna till vår tystnad en stund:

stumt låter härkens färd utmed sjökanten,
de ordlösa moln som drog förbi.
så hör ljudet av årtag för årtag,
från multnande båtar på stranden.

stumt sprakar berättarens eld,
röken från härdarna som slocknade.
så hör månen ropa sitt vita ljus,
glödande minnen om väntande spjut,
om älgens flykt och vargar som samlades för jakt.

stumt ska tallens bark täcka allt,
de ristningar över kärlek och sorg.
så lyssna till årstidernas långsamma takt;
hur löven sprack ut och till ljudet när de sedan föll.
hornen som en gång satt på kalvar,
hur de klapprade i skogarnas kamp
och nu ligger begravda under mosstäckt mark.

stumt har vattnet burits från bäckarna,
utmed sovande stigar förbi glömda rösen.
så lyssna till ljudet av torkande timmer,
kojans tak som föll in och spikarna som rostade bort.
hur barnen kom och de gamla gick;
hör ljusen släckas för natten,
hur kärleksfullt de sa varandras namn 
så hör stegen från människorna som försvann.

stumt är ropet i vinden,
de ord vi inte längre känner.
så hör på vår tysta historia en stund: