Orden blir vassare, tyngre. Hon vill ha det. Nu försöker hon verkligen och hon får det. Jag blir rädd. Det sista jag borde bli.
Jag blir arg. Sen tappar jag kontrollen. Mobilen ligger där och lyser som ett vapen som ber om att få användas. Det är en kamp. Jag drar mitt svärd, nääe. Det går för snabbt. Jag minns inte själva rörelsen sen. Bara mobilen, mammas suddiga ansikte, väggen bakom, där mobilen hamnar. För nu ber jag också om det.

Nästa känsla är fruktansvärd, jag vet att mamma skriker, jag ställer mig upp, närmaste utväg är dörren bakom mig, FRIHET! FRIHET! Desperation.
Och jag börjar springa, är glad att dörren inte är låst, mamma skriker.
Och jag springer, den känslan. Gråter, måste bli säker, måste springa bort BORT BORT FRIHET FRIHET desperation. Jag gråter och astman börjar kicka in, eller är det paniken?

Egentligen borde jag inte gråta. Vad finns det att gråta för egentligen? Jag tycker egentligen inte ens synd om mig själv.
Ungdomar som kanske känner igen mig från förut tittar på mig, tittar på tjejen med glasögon, kort hår, muskler kanske... Men hon har inga skor. Hon har ju inga skor på sig!

Det som kommer sen är att jag börjar gå, huvudet hänger, ska inte trampa på något vasst så jag tittar på marken hela tiden, eller kanske är det för att jag inte vill möta någons blick. För skäms gör jag som aldrig förr.
Jag bestämmer att jag ska ta mig in till centrum. Det borde ta drygt en halvtimme att gå. Och jag behöver hjälp av någon med makt att hjälpa. Om jag inte hittar hjälp finns alternativet att gå vägen hem till min bror som bor.. ja, 20 minuter från centrum.

Mina fingrar börjar sticka, de har domnat bort nästan helt, måste bero på astman, hjärtat, adrenalinet. Så jag börjar gå och människor är påväg till vallokalen. Juste, valdag. Folk, glada att få lägga sin röst. Glada människor tittar på mig, de ser bekymrade ut, vad är det med henne? jäkla ungdomar... fattar väl inte att man ska ha skor på sig när man går ut. Men jag fattar, era tanter, och allt jag vill ha egentligen är deras hjälp. Men folk går förbi och jag går och går. Mot centrums håll mellan höghusen och alla glada röstande människor.

Jag kommer upp med textfraser som jag inte minns senare, något viktigt jag kom fram till medan jag gick, går ganska långsamt, för jag är så jävla trött, helt borta.
fan fan fan. Tvivlar hela tiden på att jag kommer orka hela vägen men jag rör mig hela tiden framåt, hela tiden bort.
Här är bara jag och min förtvivelse.

En bro, måste över. Gråter mer intensivt. Stannar där och det skulle ju vara enkelt att... tänker. Nej för fan, NEJ!
Går vidare.Framme i centrum ett tag senare. Försöker öppna dörren till barn och ungdomspsykriatin. Men den är låst. Nu då? Finns det en jouravdelning på andra sidan?
Jag går och måste gå ner för en lång trappa. Nån har pissat i varenda hörn och jag hoppar mellan pölarna. Jävla Haninge, jävla äckel. fyfan vilken äcklig flicka ser du henne? alldeles för gammal för att gråta... Ungdomarna kan inte ta ansvar. Mitt politiska hjärta pultar starkt, även nu.

För gammal för att gråta, för ung för att ta makt över mitt eget liv.
Fast jag gråter. Gråter som ett bortsprunget barn.
Mamma pappa mamamamaamamammamaaaamamamaamaa paapapapapapaaapapapaapaa
Mumindalen. Somna in gå i ide som mumintrollen.

Jag hittar ingen jour. Nej bara stora dörrar där lasten ska in.
Koder och Lås på ungdomsmottagningen som också ligger där. Jag kämpar inte för att överleva, min historia behöver inte berättas om och om igen. Jag är bara jag, här ensam med min förtvivlan. Jag känner plötsligt hur kall jag är. Och fötterna värker som fan. Står där och tänker. Så går en man förbi. Han tittar på mig. Jag ser på honom och hans snabba steg. Han tittar framåt, går vidare, tittar tillbaka igen. Jag känner mig sårad över hur naken jag kände mig och hur ignoranta hans snabba steg verkade. Men efter fem minuter kommer han tillbaka. Han frågar något i stil med:
-Hey, hur är det med dig?
Jag kan inte riktigt svara, förtvivlad.
Sedan förklarar jag att jag sprungit hemifrån och inte vet hur lång tid det gått eller vart jag ska ta vägen.
Han säger att han kan följa mig till polisen. Polisen? nej för fan inte snuten!
Tänker jag... men svarar: -okej.

Han frågar om jag går i skolan, andra vänliga saker för att hålla mina tankar på villospår. Jag svarar. Så bra jag kan.
Han verkar se på mig bekymrat. Men inte på det sättet som valdeltagarna gör.
Han verkar vilja väl. Vi kommer in på stationen och möts av en manlig, skallig polis. Den här mannen förklarar situationen och polisen säger att jag kan följa med in.

Han talar med en kvinnlig polis: "det har kommit in en flicka som har sprungit hemifrån, hon är 17 år och har inga skor på sig."
Kvinnliga polisen som jag sedan inte minns namnet på ber mig komma in på hennes kontor. Där pratar vi om vad som hänt. Hon frågar mig vart jag bor och jag svarar. Hon ojar sig över hur långt jag gått. och över att jag inte har några skor.
Jag gillar poliserna. Det är konstigt. Poliser är ju grisar? Det är de här människorna som slår ner oskyldiga människor... och är rasister, och nääe vänta... Jag gillar poliserna. Hos dem känner jag mig säker. De frågar mig vad jag vill göra. Jag vet inte. Kan bara inte åka hem igen. Det går inte.
Vi kommer fram till att de ska köra mig till socjouren.
Så jag hamnar i en polisbil för första gången i mitt liv. En kvinnlig polis med en tatuerad stjärna på armen pratar med mig. Hon frågar saker. Bara vänliga saker för att mina tankar ska hamna på villospår igen. Vi pratar om konst. och jag blir nästan till mig... men kommer ihåg polisbilen... snoret som rinner. Polisen stannar till vid Statoil.
Näsdukar.
Muminmamman gråter. Vankar av och an i sitt förkläde.

Det är långt till soc...
Ligger precis vid häktet. Känner mig nästan kriminell. Men vi går upp för en trappa och jag märker hur mycket mina vader värker, måste ha sträckt båda två. Hälarna sticker. Jag är så jävla svag.
Vi stiger in i ett rum med en skinnsoffa och tvåskinnsoffor, gula väggar, ikeamöbler, en hylla med leksaker, nallebjörnar.

Muminpappan har börjat tyna bort. Muminpappans trygga famn är inte här nu och jag fryser.

De här två kvinnorna tar över för poliserna. Poliserna skulle jag föredra. Jag gillade dom.. ja, typ.
De här tanterna stirrar på mig lite som valdeltagarna. Det gör mig rädd.
Men jag säger vad jag heter, ger dem mitt personnummer, förklarar uppriktigt vad som hänt, svarar så bra jag kan på deras frågor.
Den ena kvinnan är blond, sminkad, smal, bär smycken. Hon påminner om min skolsyster från högstadiet, den andra kvinnan är mer intetsägande, och påminner inte om någon.
Får låna mobil, ska ringa pojkvän, minns fel nummer och kommer aldrig fram.

Muminmamman gråter och tiden bara går.

Soc-arbetarna har andra saker att göra. De stänger in sig i något rum där de pratar i telefon. Jag får vänta. Jag väntar. Tills de kommer ut igen och säger att jag kan gå in i ett annat rum med en soffa där jag kan titta på TV.
De ska ringa min mamma nu.

Jag tittar på valvakan. Märker hur trött jag är.
Den mer tilltalande kvinnan öppnar dörren och säger att de pratat med min mamma och att min mormor kommer och hämtar mig snart.
Ligger kvar, väntar, nästan två timmar. Ont överallt. Feber kanske. Vet inte.

När den tilltalande kvinnan öppnar dörren igen säger hon att mamma är här.
Morsan?!!
Vafan gör hon här?
Det säger jag när jag ser henne.
Varför är du här?
Minns inte vad hon svara. Men hon går fram till mig och kramar mig. Jag kramar inte tillbaka, men protesterar inte. Orkar inte.
Sen börjar vi gå. Måste på toaletten först.
Muminmamman väntar tålmodigt. Hon följer mig ut sedan och håller en arm om mig hela vägen. Vaderna gör ont. Fyfan, vilket kaos.
Mormors bil står där och väntar.
Väl i bilen får jag en filt.

Det är så mörkt. Lugnande. Men skuggorna rör sig snabbt i bilen och över mig och över mitt ansikte. Det går för snabbt. Ljusen är mer intensiva på natten. Flera, färgstarkare. Jag tittar mot månen som jag sitter där med mina kalla fötter på sätet. Som en liten boll är jag, rullar alldeles för snabbt. Hinner se månen mellan husen. Den lyser bakom en tunt täcke av moln. Det formar ett ansikte, hur tydligt som helst. Två ögon, en öppen mun och en liten näsa tittar över mig.
Vad är det egentligen som hände? Jag gråter mera. Mina ögon som är så svullna svider till hela tiden. Jag är påväg hem igen. För att återställa allting. Men mitt raseri sjuder fortfarande bakom den här uppgivna känslan som jag har.


Muminmamman lägger en arm om mig.