Dagrömmens flisa
låg slipad men matt
på det golv
som i bonade lager
från evighet under oss
skapats för stegen av vaknad

Slå flisan i skärvor
en nanosekund
blänker fram en
bedårande dager

Sliter sig loss
från ett snår
utanför vilar
taggade grenar

Det är fönstrets böljande oklarhet
där tidens tecken är
och det tjocknar i botten
och mörknar ikring

Och ansvarets dunkla besked
utan rofyllda droppar
piskar regn
över duckande kroppar