Är ett mycket svårt tillstånd för mannen att bära. Jag tänker på Sveger Brems ögonvittnesskildring som han nedtecknade just efter att febern hade lagt sig.

Först infunno sig frysningarna. Mina tändher skakade hvåldsamt inom en snar stundh, liksom marknadhsstånden göra uti Istanbuls basarer, undher ioordbäfvningssesongen. Men deth slutade icke theraf, uthan hudhen förwandladhes til whad som sågo ut som qvinnfolkhets nymodigheter, thenna twättbräda, som af magiskh thunn pliååt göres knottrig liksom hönorne voro undher fjedrarna.

Iagh sa farwhäl til min familj, på thet at the icke må oroa sig, och kröph liksom greflingarna stundom göra uthi sina hålor, til min bedd. Iagh kunde icke hålla min wärdhighets flagga på topp, uthan stöönade högt hela then långa whägen till lakanens reddning, ther iagh till sluth, medh mycken möda, lyckades klettra upp utmedh ena senghfooten.

När iagh whaknade hade en ny dagh brutiths, varmed iagh tjiende efther om iagh var uthi himmelens liufva domener, eller om iagh forthfarande var kvar uthi lifvet.

- Är iagh i himmelen? fråghade iagh så min fru som låg whid min siida.

När hon swaarade mig "om detta äro himmelen, då har iagh misstaghit mig å det gröfsta whad presterskaphet mena om lifvet efter detta", förstodh iagh at iagh hade öfverlevt feebern. Manfolkhets fremsta fiendhe.