Hon kom till mig en kväll när man lämnat min burdörr öppen. Hon slog sig ned på pinnen bredvid mig, mjukt, som om rörelsen var inövad sedan länge, och hon påstod att hon hette Nachtigall. Det var naturligtvis en överdrift.

Ibland händer det att man lämnar dörren öppen, som om man tror att jag ska känna mig mer fri då. Som en eftergift: Se här, du är fri. En stund. Även om jag då naturligtvis har möjligheten att få röra mig fritt i rummet ett slag är det sällan jag gör det. Besvikelsen har en tendens att bli större när jag väl tar plats på min pinne igen.

Mina fjädrar är vita, men det skimmer som en gång täckte dem har blivit ganska blanknött med åren. Det verkade dock inte bekomma Nachtigall, som betraktade mig lite från sidan, lite lojt, som om också det var en så naturlig del av hennes väsen att hon inte ens funderade över det.

"Varför rör du inte mer på dig?", ville hon veta. "Du skulle behöva komma ut mer, det ser man ju."

Jag svarade inte direkt, utan ruskade på mig lite, burrade upp mig, ville visa henne att vem fan var hon att komma här och anta? Samtidigt kände jag mig så löjlig, eftersom jag ju visste att hon såg igenom även det, och att det också var onödigt, och då blev jag rädd. Inte ens mina föräldrar kände mig så väl. Jag hade inte sett dem på mycket länge och mindes inte ens hur de såg ut.

"Jag vet inte", svarade jag och menade det. Jag menade det med all den kraft som fanns i mig. Jag ville att hon skulle tro det.

"Det finns ett ställe vi brukar sticka till ...", fortsatte hon, svävande.

"Vilka är vi?" Nu vände jag huvudet mot henne och tittade in i de mörka ögonen. Hennes dräkt var mörkt rosa, nästan på gränsen till purpur, och med enstaka stråk av vitt och ljust grått. Det märkliga var att den verkade skifta medan jag tittade på henne, som om hennes livsblod fick det att ändra färg och blinka, glimra.

"Ja du, det är jag och mina vänner från ... tja, vi kan säga en annan bur. Om det gör dig nöjd. Ärligt talat vet jag inte varifrån de kommer. Det spelar väl ingen roll?"

Hennes röst bar inget anklagande och inte heller något medlidande. Det gjorde mig plötsligt förbannad, som om jag inte ens kunde hålla det emot henne. Så övergick känslan i mig i trötthet och förvirring.

"Jag vet inte", sa jag. "Jag känner ju inte de där personerna."

"Nä, men de känner inte dig heller. Det kanske är dags att du tar och rör på dig lite nu. Ser dig om i världen."

När hon sa det var det något som ryckte till i mig, och jag föll framåt, tappade greppet om pinnen. I sista sekund lyckades jag fälla ut vingarna och landade i vad jag hoppades var en graciös rörelse på burgolvet. Utan att veta varför böjde jag mig framåt och knep ett linfrö och började tugga på det.

Efter ett böjde jag på nacken och tittade upp. En svag och sval vind hade letat sig in till oss, och den fick Nachtigalls dräkt att vibrera. Mitt livsblod rusade till underlivet, det bultade och jag var glad att jag nu satt på golvet. Jag borde ha blivit förbannad på mig själv som var så lättpåverkad, men jag klarade inte ens av det nu.

"Okej, du gör som du vill. Du kan ju fundera lite. Jag kommer tillbaka en annan kväll", sa hon och lämnade min bur lika smidigt som hon kommit. En fjäder ur hennes dräkt hade hon lämnat kvar - jag var övertygad om hon gjort det med vilje - och den låg nu och glödde i ett hörn.

Jag hoppade fram till spegeln och såg att jag var röd om kinderna, som om jag druckit. Det var länge sedan jag drack, så jag gick till mitt barskåp och hällde upp ett glas bourbon. Det är det jag vanligtvis föredrar att dricka, och man tar det man har om det man har är en livboj när det svarta havet sluter sig om en.

När jag satte mig i soffan kom jag på att jag glömt att stänga fönstret. Den svala brisen hade tilltagit och hade nu ett fast grepp om gardinerna som böljade och fick mönstret på dem att röra sig på ett nästintill hypnotiskt sätt. Jag borde ha rest mig upp och dragit igen fönstret så att jag inte blev förkyld, men värmen från whiskeyn hade lagt varma kedjor runt skelettet och höll mig kvar.  

Mitt namn är Tim. Ibland är det en förkortning för någonting annat.