orden stirrar mig blint
och de våldför sig på all min vilja

trodde enfaldigt på alla sanningar
att trädens skuggor fanns där för lugnet
och din kärlek fanns där för mitt hjärtas skull

förbrukad är jag
där varje mening, stavelse och bokstav förföljer mina handlingar bort mot en verklighet som sakta får en värld att självdö

grundlurad och begagnad i alla meningsskiljaktigheter

trodde mångfaldigt på vår rätt att se mörkret bakom ljuset
och se de ögon som faktiskt kan få min dag att åter födas

förluster borde vara vägen till vinster, men istället skrattar girigheten mig i ansiktet och jag sjunker djupare för varje litet steg

trodde tusenfaldigt på de stjärnor där uppe som visade att det existerade en historia och som fick mig att hoppas att glädjen enbart inte var för min skull

orden stirrar blint när jag bara skriver skit och fråntas rätten att dölja skönheten bakom en värld av fasader

betrodd idiot i sina bästa dagar utan slöja som döljer mina tårar

trodde på dina ord som målade en värld av färger
där verkligheten fick byta plats
där jag fick stå på piedestal under några lyckliga minuter

sårad i själens fundament
bruten i spillrans sköte

solkad av alla ord som misshandlade mina intentioner
fråntagen rätten att yppa
kastad till råttornas självbevarelsedrift
rånad på all kraft

frusen i all hetta
blöt efter torra samtal
och snedvriden raksträcka i min famn av fördomar

söndersågade kommentarer flockas vid mina repliker
träsket hånler åt mina försök att skapa stadig mark

påpassad ensamhet tillverkar nya falska verkligheter
som berusar mina drömmar i samma steg som vyerna
återspeglar gråhet

framför mig minner diplomet om min styrka
att fortfarande kunna älska, trots
alla iskalla motvindar och eldfasta orkaner

orden stirrar mig blint
och de våldför sig på all min vilja