Föreställningen var förbi och åskådarna redan försvunna. Marejona dröjde ensam kvar på scenen, likt en testbild på en teveskärm som inte vill bli avstängd, inte riktigt ännu. Förlamad satt den snart fyrtioåriga flickan och rullade sina minnesbilder över det uttorkade publikhavet. Pärlor fyllda av ömsom förtvivlan, ömsom glädje, de dröp längs hennes vinröda hår. Testarna smetade in sig i flickans skiftande  kvicksilverhud. Tillfälligt strök Marejona bort lite melankoli med sin kostymärm, solkig av skuggor.

Så packade hon ned sina dockor i ett gammalt cellofodral. Guden Gudmar, prinsessan Susanni o barnet Bembo drunknade i insidans mörka sammet. När marionettspelerskan knäppte igen locket var dockorna nästan lika försvunna som publiken. Hela salongen låg alltjämt nedsläckt, samtliga tusen stjärnor, sånär som på en.

Åter infann sig den meningsfyllda förtätningen från föreställningen nyss. Människobarnen hade varit lika lyckliga som ledsna. Men Marejona visste ändå inte - hade historien nått fram till dem? Som sagan ibland gjorde till henne... Snart hade de snott på sig jackorna och skyndat hem i skymningen. Höstlöven rasslade redan därute. Härinne var mörkret tyst, så elektriskt och tyst att Marejona kunde höra sladdarna spegla sig i scengolvet.

Den gamla flickan fiskade fram pennan med självlysande bläck. Det kändes som om hon hade åtta armar. Samtliga var domnade av allt hållande och styrande av trådarna. Nå, pjäsen måste ännu en gång skrivas om:

"Det var en gång en saga. Den handlade om en saga som aldrig ville skriva sig. Sagan hade bara lust att ligga och fundera på hur det kunde vara att verkligen vara en saga. Hon såg sig som en utslocknad berätterska, en supernova som gärna drömde om att någon annan skrev henne. Emellertid varenda gång som historien kom till slutet, då visade det sig att sagan redan hade skrivit sagan, helt på egen hand."