tvångsjackan är kall - skrek jag.
men i själva verket så var det ett skrik på hjälp,
för jag var inte riktigt mig själv
när snön landade mjukt på marken.

dom såg på mig med sina tomma askgrå ögon,
när jag sakta slickade upp varje liten tråd
av spunnet socker.

ansiktet värkte när skratten slog mig till marken.
men jag log ändå, för jag fick närhet som jag så länge saknat
den natten då änglarna föll över oss.

att ingen hörde mig,
spelade längre ingen roll.