Lik en atombomb, dess dödliga eld,
Brinner hatets låga, dess förödande välde.
En nukleär vinter, i kölvattnets spår,
Där allt som en gång blommade, nu blott återstår.

Förtärande flammor, en infernalisk makt,
Lämnar intet efter sig, ingen oskadad plats.
Så svävar rädslans dimma, över ruinernas land,
Där hoppet en gång bodde, nu endast sorgens band.

Och kylan bryter in, som tystnadens väktare,
När askan faller sakta, som minnen över en era.
Ett landskap av förtvivlan, där livet slocknat ut,
I nukleära vintrars natt, där kärlek en gång var krut.

Vi lärdom borde taga, av detta svarta svep,
Försoningens sång behövs, inte hatets klädnad svep.
Låt fredens frö få spira, i hjärtan rena och varma,
Så att aldrig mer en vinter, av nukleär eld oss varma.