Vad blev vi? Som dom andra uppslukande insjuknande eller bara normala? Jag älskar inte dig, än, men om du gör mig lycklig, om du får mig att skratta ska jag älska dig

De fångade mig inte, de slet mig i stycken, de där, jag vet inte vilka de är, vilddjuren som tryckte sina händer genom min hud, genom mitt kött och slog en hård knytnäve rakt i hjärtat. Det gör ont, det värker, jag sliter
Ut mig
In dig i mig. Alltså. Ångesten. Nervositeten, jag omfamnar den eller den skapar mig
Vill inte du fråga mig hur jag mår?
Om jag frågar var du är säger du sanningen? vem försvann, jag eller du?

Vi fastnade i sanningen i vår sanning som vi hittade på alldeles för ofta. Jag tittade bakom mig och där stod du och drog i mig, kom tillbaka. Kom tillbaka. Kom tillbaka. Kom. För ingenting kan stoppa mig nu. Om jag bara ser orden, om jag inte tänker utanför meningarna fraserna, tankarna, om jag fastnar i ett språk som inte är mitt, hur ska jag förstå mig? Hur ska du förstå mig? Hur ska du älska mig? Hur ska jag älska mig?

Vi ligger på havet och våra kroppar är så tunna att vi flyter. Dina vågor i mig, mina känslor, mina nerver utanpå mig. De gör mig trött och röd. Så tunna är vi, att fiskarna simmar genom oss, att artärerna bultar fram blodet och vi ser det, vi känner det. Innan det är för sent rör du mig. Din hand går rakt igenom mig och jag känner dig inte.

Viska inte så tyst skrik inte så högt. Du hällde i mig gift och jag svalde glupskt för jag var kär.
Häll i mig dig.
Jag är så törstig.

Tillsammans tillsammans tillsammans.
Så.
Så enkelt vi kan ha det. Så svårt det är. Att inte vara tillsammans. Att vara tillsammans.

Klorna är vässade men de rår inte på min upplösta kropp. Fåglar kom. Men deras klor grep bara luft när de hätskt sträckte sig efter oss dessa dykande köttsliga missiler, eller var det kriget jag såg? Var det kriget jag kände när din hand släppte taget om min? när kraften slutade att slå inne i dig.
Vart sover du nu? Alldeles för tunna väggar, alldeles för tunna tak. Dina hus dina liv rasar in över dig. Och vem har sagt att vi ska tro på dinosaurier, felande länkar och andra utdöda djur?
Jag tror på kärleken, och den är överallt.
Men existerade vi, eller var vi bara ännu en bortglömd dröm om frihet, jämlikhet? Eller är vi bara instinktsstinna vilddjur och maktlös biologi?

Ta mig i dina armar och sjung för mig, älska mig normalt och ta mig och kriget för vad vi är – skjut mig om jag inte förstår.