I en omgivning,

hastigt härledda ur ett sammanhang,
roterar tunna och spröda kroppar i behaglig hastighet
ner mot en grånande yta.

Betraktade från insidan av urlakade ljusstrålar
växer sig deras flerfärgade kontraster allt starkare.
Lockade av skenet från det svällande mörkret

                    utanför.

                    Samtidigt;

                    i en utdragen och omvälvande reducering,
                    skiftar sig skuggor ur ett ansikte.

Med en blick som omdefinierar holismen lutar jag mig
fram över den konstant flyende horisonten mellan oss.

                    Pupillen växer.

                   
                    Ju mer som försvinner, desto större blir den.

                    Den gör så i mörker. Den är ju blott ett hål.

Jag lutar mig tillbaka. Flätar mina fingrar över magen,
och sjunker liksom ihop i ett anemiskt leende;

                    årstiden är rätt.

Bladen har viskat sig trötta i kronorna.

Där de suttit har de blickat ut över haven av länder,
där människor, städer och kylan
sakta och tyst breder ut sig.

Självmant släpper de taget.
Singlar
och tar mark vid sina fallna likar.

De färgprasslar sig tätare i mörkret runt våra fötter;
får oss att sänka blicken.

                    Vindilar märgskaver,
                    tvinnar våra lemmar allt längre in
                    i våra bylten.

I förundran vidgas våra pupiller när vi förstår
att förgängligheten syns minst,
när den förmodligen är som vackrast.