Jag saknar skulderbladen, min kind vill vila där. Så många nätter utan dig, jag hör på din röst att du saknar mig. Även om du aldrig skulle säga orden. Vet att du kommer tillbaka men otåligt vill jag ha dig här nu. 26 timmar kvar.

De går sakta. Men de går.

Och du öppnar min dörr. Känner dig hemma i min grå soffa. Jag är hemma vid ditt bröst. Dina fingrar i mitt hår, händerna pusslade och dina hjärtslag i mitt öra. Lägger mig nära. Närmre ändå. Vill krypa in i dina lungor, vaggas som ett höstlöv i draget av dina andetag.

Darrar när du tar på mig.

Och som du tar på mig. Tar av mig.

Mina kläder.

Tänker att jag måste sluta. Klänga på dig som murgröna. Men jag kan inte sluta, slingra mina fingrar över din hud, greppa revben och riva hud. För jag vill ha dig. Under, över. Allt.

I.

Om du slutar röra vid mig tror jag att jag dör. Går sönder. Faller och flagnar. Vittrar i tu. I högar som höstlöv för dig att sparka. Undan.

Morgonljus. Isbitar i utandning när du går. Timmarna går åter sakta. Krypkör på en motorväg uppstoppad av pärlband. Kantad av vackra färger som sticker i mina blå.

För hösten har kommit, mina neddragna persienner kan inte stänga den ute. Jag tänder ljus i stay ups. Du knackar på. Ler. Vaket. Vackert.

Jag darrar när jag tar på dig.

Och som jag tar på dig. Tar av dig.

Dina kläder.

Vi faller som höstlöv. Tillsammans. En hög av kroppar bland fuktiga lakan. Låter min kind vila vid skulderbladen. Du somnar och skakar av mig när vi klibbar fast. Av svett och heta andetag. Ligger kall bredvid dig. Nedkylt vaken och stirrar på stjärnklar himmel i mitt tak av sprickor. Mina drömmar smiter igenom. Ut. Upp.

Bortom.

Vintergatan av dig och av mig.

För vi existerar bara i svarta hål som suger. Hårt. Suger tag.

Biter och spottar ut.

Mig.