Här tappade Marejona plötsligt pennan i sin ensamhet. Ty hon hade hört ett mänskligt ljud inifrån loge-korridorerna. Det lät som en nästan ohörbar strof ur någon bortglömd visa, men där melodin var oerhört bekant. Marejona mindes särskilda gräsplättar i solljus. De fanns fortfarande just härute, längs industriområdet där det nu närmade sig natt. Kanhända var det blott denna teaterlokalen som lyste, som hon ofrånkomligen hade ansvaret för att släcka och stänga.

Rösten växte, besynnerligt vacker, ledsagad av vansinniga ackord. Den förde hennes sockeplastförsedda steg in längs korridor-logerna. Här hade Marejona aldrig varit. I de främmande speglarna kände hon igen sitt kroppsspråk, ryckigt men ömsom graciöst. Om hon blev mindre eller mer rädd av att möta sig själv i speglarna, det hade Marejona nog svårt att avgöra. Dessutom hade de hängt upp draperier som lekte med rädslan. Nyfikenheten gick dock som en lugnande drog genom nerv- och blodbanorna. Hon förde undan den tunga sammeten från logerna - ingen där. Hon skrapade bort sminket från de spruckna maskerna - ingen däri heller. Hon silade bort alkoholen ur plommonvinkarafferna - bara gapande hål.

Den snart fyrtioåriga flickan satte sig på en pianopall och lät pannan sjunka ihop mellan sina bröst. Varför skulle hon skriva en saga om en saga som skrev sig?! Hennes gredelina skinnbrallor gnisslade av radioaktiv rundgång. Varför måste hon drömma om att drömma?! Ville Marejona ej lära känna människorna istället?! Flera förmådde redan se hennes värld. Likaledes kunde hon skåda universum hos många. Där förekom t o m möten, glimtar av utbyte, men ingen kropp som stannade kvar. Marionettdockorna bar på den kroppslighet som kunde förvaras, i fodral eller hängandes, under långa månvarv förutan aktivitet. De inkarnerade gärna Marejonas minsta motiv, hela hennes liv, såfort hon ryckte i deras trådar.

Nu stod där med ens ett barn, inklämd bakom uppsättningen med trådspelkors i trä. Barnets kluriga blick antydde att han inte alls var ledsen, bara en blandning av blyg och arg, möjligen något mer. Ändå kände hon igen honom. Bembo log dolskt stolt, av en odräglig vetskap. Marejonas egen marionettdocka var det som stod här och höll hennes verklighetssinne på helspänn. Hon försökte berätta att Bembo är en påhittad docka och att föreställningen var över nu. Men det gick barnungen näppeligen med på.