Mamma,
kan det inte finnas
tonlägen och mimik på gravstenar?

Jag blev så förbannad
när du inte lät mig
sova över hos min pojkvän.

Du blev så förbannad
på mig när jag inte
sökte in på Konstfack.

Jag blev så lycklig
när du virkade kaninen,
just den jag ville ha.

Du blev så lycklig
när jag började läsa
ryska författare som Gogol.

Jag blev så ledsen
när du kastade min bukett
med gula rosor.

Du blev så ledsen
när jag ramlade in aspackad
efter en skolavslutning.

Jag blev så besviken
för att jag aldrig syntes
som så många andra mellanbarn.

Du blev så besviken
på mina politiska värderingar
men å andra sidan tror jag inte du förstod.

Jag beundrade dig
för att kunna översätta Sokrates till svenska
och din finurliga strategi i schack.

Du beundrade mig
för min kreativitet i nya mönster
och att jag inte var rädd för stora hundar.

Efter en konflikt många år senare
hade du skrivit en dikt och lagt på mitt rum.
Vi pratade aldrig om det.

Jag snodde din dikt, mamma,
den om den ensamma sparven
som burrade upp sin fjäderskrud.

Låtsades i skolan att jag skrivit den
och det var inte jag som fick en femma,
det var du.

Men det talade jag inte om.
Det var så mycket vi aldrig talade om.

Det ryms så få ord på en gravsten.
Jag önskar att tonerna kunde få finnas där.