När jag var liten brukade min far skämta
bränt barn luktar illa
för att vi inte skulle leka med elden

Jag förstod nog inte den tragiska genialiteten
förrän jag blev riktigt gammal
och märkt av åren

Svårmodet slätar ut mitt fårade ansikte
det blir liksom en statys
blekt och uttryckslöst

Men under all ärrvävnad
mitt svartsotiga brända skal
rinner blod och pulserar kött

Under ytan växer något i snåriga skogar
och längs stigar som ingen beträder
vandrar jag och sjunger

För mig själv