Det var den gången
när trollen tog sig in
i laboratoriet. Längs spiralsträngade DNA-trappor
öppnade de
dörr på port,
sekvens efter segment,
till den mänskliga
hjärnans akvarium. Där var
hjärtligare att vara
än trollen trott, vissorlunda
fullt av förvirring
och farhågor men
samtidigt tryggt fantasirikt.

När trollen skvalpat omkring i
tre generationers tid hade de nästan
glömt
att de var troll. Bauers bilder liknade
uppfunna sagor bara. Och
Doktor Funkenstrahl lyckades sällan
påminna monstren om
hur deras nyfiknaste självbespeglingar var begränsande
illusionsinbillelser. Trollen
spelade nu på samma
skapande scen
som oss. I människomolekylens solsystem fanns utrymme
för minst en
kärna.