efter tre andetag
i fyrahundrasextiotvå
tusendelar av något
som aldrig
existerade

springer du iväg
efter en sanning
som du kan
acceptera.

Jag står kvar
och rycker axlar,
räknar blomblad
och mäter avstånd.

Du fyller fickorna
med frågetecken
och jag
har utplånat
mig själv.

och du säger att
nu ser våra skuggor
likadana ut.

Vi skrattar lite
tills jag viskar att
det inte handlar om att hitta sig själv
utan att det handlar om
att hitta någon
man klarar av att vara.

Du fnyser och säger
att det inte är
sant.

Att man måste vara
den man är
hela tiden.

Vadå måste?

Du förstår inte.

Det finns
inget
konstant.

Du släpper min hand
och jag tänker att
nog kommer tårarna
en dag att fräta sönder
våra näthinnor.


fräta sönder oss.