Det var stormigt hela natten,
kallt, blåsigt och mycket vatten.
Vi slet och drog, försökte styra.
Trötta av skörbjugg vi alla yra.

Vänner drunknade, föll överbord.
Det blev många hårda och sorgsna ord.
Den natten var livet hårt,
mina bästa vänner de gick åt.

Sakta drog skeppet mot en klippa,
säkert var att vi skulle tippa.
Alla tänkte på sina kära,
vi viste att nu var slutet nära.

Vågorna över skeppet svalla.
Genomblöta och rädda var vi alla.
Med våra sista krafter vi stretade och drog.
Alla havets makter mot oss slog.

Ett sista brak och skeppet gick under,
kvar av livet fanns bara sekunder.
Vi simmade och kämpade med ben och armar,
det vände och vred sig i våra tarmar.

Kraften tog slut och jag började sjunka.
I huvet hörde jag pulsen dunka.
Syret i lungorna tog så slut,
med panik i härtat blåste jag ut.

Utan en chans att ta mig opp,
fyllde havet så min kropp.
Järn och salt i munnen det smaka,
nu fanns det ingen väg tillbaka.

Grönt och vackert havet skimra,
nu började min syn att flimra.
Jag var varm, var ej längre rädd.
Jag var på väg ner till min bädd.

Så kände jag kroppen slappna av,
havet skulle bli min grav.
Jag kände ej längre hungerns nöd,
jag förstod att nu var jag död.