Nu var det alltså dags igen.
Du stank sprit som bara den.
In genom dörren du ragla,
genast börja slagen hagla.

Jag bet ihop och kröp under bordet.
Jag ville skrika men hitta inte ordet.
Bordet slängde du argt bort,
jag kröp inte tillräkligt fort.

Du drog mig upp från alla fyra
om otrohet du hetsigt yra.
Du drog till mig så det small.
Jag domnade och blev kall.

Aldrig slutade du att slå,
till slut kunde jag inte gå.
Ansiktet försökte jag klara
hejvilt du sparkade bara.

Du högg en morakniv rakt i låret
sedan släpades jag runt i håret.
Vart enda ben i min kropp var brutet,
jag trodde att det här var slutet.

Över hela golvet blodet rann,
smärtan steg och jag försvann.
Jag minns inte allt som hände sen
men läkarn fixade mig vist igen.