Medan gryningljuset trevar långsamt over vår perong
är det knappast någon som brister ut i sång.
Vi väntar på tåget, klockan fem och trettifem
blickar inåt och längtar redan hem

Med frost och is i ansiktet, regn i vår själ
somliga möts andra tar farväl
suckar djupt och önskar att det nåndag
kunde vara annat än en ständig måndag

Lutar kinden mot fönstret, mot avsaknaden av sommar
Världen rusar vått förbi, och jag somnar
De som skrattar, ska till Köpenhamn, kanske till Rom
Vi andra tysta ska till en hållplats och vända om

När kvällskuggor sträcker sig långa, värker ännu en dag
i kroppar som längtar efter, mat, ungar och välbehag
Då kvällen snabbt förbrukas och förgås
Då vi lutar oss tillbaka, tätt tillsammans i Tvnyttsnarkos

När sen barnen väl har somnat, är vi tillsammans i en säng
kvävda av taken på tåget som går fem och trettifem
Väckarklockan spränger drömmar i sol och sommarbris
Och vi står åter på perrongen i kyligt morgondis

Vi är främlingar, tryckta tätt tillsammans, på samma tåg
med bara lönedag och helger som gemensamt mål
Långt från lysrörsväder och verstadsbetong
önskar att jag slapp att sjunga denna perrongens sång.