Jag smyger andlöst
 försiktigt
i slottets dunklaste vrår
i skuggor av vapensköldar och död
ser storögt av rädsla 
runt varje hörn
lyssnar
ovanför mig hör jag dans och sång
och skratten av hundratals poeter
de håller bal
över kött, blodigt guld och stulna metaforer

Jag rättar till
min narrkåpa
sträcker mödosamt ut min kropp
klär mig i illusionen av glädje
min dammiga dräkt 
färglös av livsskymning
min blick bara gnistor i regnet

Dörren till salen är tung
var inte tänkt att öppnas
av en sådan som mig
Ljudet av höga hästars dans
och vrål av utklädda vargar
slår emot mig
med odjurets andedräkt
Eldar etsar ljus i hundra poeternas ansikten
dansen avtar
när jag kliver in

Jag har förberett mig länge
och lyfter mina inte ännu avhuggna händer
ibland yrväder av dikter
slitna till konfetti
tvåhundra ögon
lyfter sina piskor
och jag hjular lydigt och sjunger
som den gycklare jag är

Min röst sjunger om mörkret
maskerat till skamlöst skratt
poeterna tappar
sina knivar
och klöser i natten
men finner
att jag är för liten
för att såras

Jag är narren
i dikternas slott
clownen ni alla behöver
för att
inte se
hyckleriet och smutsen

Ni kan lägga det på narren
och fly in i elden

jag är innerligt stolt
över att skickligt
kunna undvika
de stora elefanternas dova dödliga tramp
de höga hästarnas fradga
och lyckas skriva
och leva i det ni kallar mörker.

Jag skrattar tyst
i skuggorna.