Jo, barnet mitt, jag föddes i Pulsumuotka, vid foten av en sandås, i en skev stuga på illa gjuten grund. Mor min, mer eller mindre änka efter en tbc-sjuk, som i och för sig tålde kyla bra, vilket är det enda jag vet om far, men vad hjälpte det, blev sinnesjuk vid utdrivelsen, av mig - sjunde barnet av tolv. Som barn var jag ofärdig då det gällde rörelseförmåga, även något spasmodisk i anletet. Bröderna drog mig gärna i lemmarna där jag satt icke-gående ens vid tre års åldern, samt allt mer osnygg av snussaft och kaffespill, ty mor min övergav mig mer eller mindre, i skam. Innan femton vet jag inte vad jag gjorde, antar att jag klippte med ögonen, letade valhänt efter far eftersom ingen sagt mig något, resignerad inför det allmänna hunsandet. Som nog drabbade mig mer än andra.

Vid könsmognadens rand, dock ej ännu frälst, for jag med bror min för att köpa kött i Pello. På vägen tillbaka strejkade Duetten och vi beslutade oss, på grund av att ögonfransarna började fastna i tårvätskan, för att promenera med köttet i famn. En bit bort hitom Koiravuoma myr kom fjärdingsmannen sladdande i snörök. Han åkte så illa att bror min fick huvudet under och sprack direkt. Själv flög jag som en vit svan i dikets snö. Köttet vet jag inte vartåt det landade. Som ett försynens pris eller straff eller ett slags vite fick jag därpå plats hos Landsfiskalen på socknen. Man säger mig att jag är självlärd, men i detta enda fallet lärde mig Landsfiskalens adjunkt mig de gängse sätten att räkna ut på, ingenting annat, så jag blev kvar och man benämnde mig kammarskrivare Jehodi, kanske för att jag var både vegetarian och sockersjuk, vad vet man.

Som tur var lämnade jag efter ett par år hembygden, annars hade jag med all säkerhet, säger de som klarade sig, blivit ofrivilligt beskylld för illegal renjakt, och med tiden antingen lobotomerad eller ihjälkrockad med flakmoped mot en översnöad vägskylt.

Visst, det gick bra för mig, jag blev skrivare hos skogspatroner, gruvfogdar och hedersamma bönder i Kvänum, Påskallavik, Sysslebäck och Rexbo; med tiden rentav direktör för en mariekexfabrik i Skövde. Där i ett nymålat vitt hus, avlade jag och min kära hustru mig en välväxt son, numera chef på Max i Luleå, men hans hustru är sjuklig. Min kära svärdotter kan inte åka bil, säger han, trots att hon kan gå och själv stå och både böja sig och sitta ner, och min kära Elsa är sedan tre fyra år avliden i galopperande blodkräfta. Sonhustrun gick med ett dött barn, ända fram till slutet, tror det är därför hon inte åker bil, och nog begriper jag att det är han som måste tvätta och till och med laga maten, men det kan ju inte vara så mycket besvär då de bara är två och hon är liten i maten. Han är mycket duktig min pojke, men vid honom tog släkten slut.

Jag har alltid haft riktiga jobb med bra pengar, rådjursfilé och ett bronserat rådjur i trädgården, som regnet putsat; och bananer och kiwi och apelsiner. Jag har en egen sjö som tyskarna vill köpa, men jag vill ha den för mig själv. På begravningar och bröllop märker jag att somliga vill vara i närheten av mig; de sätter sig på stolar om jag står: på så sätt kan de titta upp på mig. De vill lyssna på mitt livs historia och jag anser det viktigt att fatta alla händer som sträcks fram. Det är en hederssak för mig att försöka svara då de frågar, ingen förväntar sig att jag ska bry mig om dem, vilket jag inte har något emot. Vid de tillfällena bär jag en stor vikt violett servett i kavajfickan, håret blänker av pomada, och jag sträcker på mig lite särskilt. Någon mage har jag aldrig haft att dra in, ty jag har aktat mig för fettet och bjudölet och det söta brödet.
Om jag är en stor människa? Nej, jag är mycket liten, spänstig och går utan vidare mer eller mindre själv upp för trapporna; sitter i spagat, gör kullerbyttor. Men det är ingen idé att ringa hit, jag har fått potta, är lättrörd och kanske senil. Jag vet inte om jag känner igen dig, lilla du.