Jag är född i farstun. Intill en fastfrusen pisshink, på vars skorpa fiskögon brukat vila. Min mor hann inte ut till bastun. Hon var i den tiden ofärdig och kom inte på fötter om hon blivit i liggande. Farstuns golv blev isbana och mor föll. Det var nog bra, ty under de nio månader som behövdes för att jag skulle svälla till senor, märg och tillräcklig människa hade hon dolt sitt ärende bakom tygsjok och vanligt fläsk. Så duktigt att det var ingen som visste vad som höll på att ske.

Bernardin-Hulda, som befann sig i pörtet för att tvätta tarmar och koka blodkorv, blev mig småningom behjälplig när hon märkte hur jag började kräla ut ur den nu också blodhala farstun, över tröskeln in. Hon tog snuggan ur käften, spottade en brun böjd stråle i järnkaminens glöd och log inte precis, när hon kände sig tvungen att möta mig. Hon vände mig däremot utan knot om och drog mig, med sina underarmar täckta av korvblod, som en hare baklänges in i rummet. Där stoppade hon raskt mig i ett fjälster och lade mig i näverlådan vid spiselglöden.

Efteråt tittade min far särskilt länge in i min mors ansikte. Han drog med två fingrar genom sitt hår, från ögonbrynen till nacken innan han långsamt förde handryggen tvärs över ansiktet. Han såg inte glad ut, har det sagts. Bernardin-Hulda lär en gång, utanför bönehuset, ha bekänt - omständligt för att hålla värmen - att far efter att ha tittat särskilt länge in i mor kramade skaftet på yxan. Därefter försvann han mot älven. När far återvände fram på natten var yxan borta. Ingen människa har någonsin erkänt att de sett honom. När far hade kommit tillbaka pratade mor om kaffe och tittade beslöjat mot kaffepannan. Men far tog sig själv en kopp.

*

Jag har pissat slarvigt sista tiden. De tog med en långskaftad sked en näve sten från mig, som jag nu har sparat i fickan. Medan jag står på dasset och droppar brukar jag skrapa de där stenarna mellan naglarna. Det verkar så på mig att det stimulerar minnet.

En gång kom jag ihåg far från den tiden han gick hemma. Han hade kommit för nära vedkapen med taskan; och därigenom och av annat förslöats av blodförgiftning, hormonella rubbningar och vanlig bekvämlighet. Han började att ställa frågor av ren leda och intressera sig för mor min. Hon stod lutad vid spisen och degade, provade att röka under fläkten, med tiden allt lösare i köttet av vetebullar och brist på rörelse. Far frågade henne varför hon inte sagt något den gången då jag föddes. När hon svarade att han inte frågat klämde han på henne så att hon pep. Han hällde kaffet över henne tills hon tystnade. Han tyckte nog att det varit bra om hon sagt något, för då hade han hunnit elda bastun. Jag vet bara det var tur det var is i farstun i den tiden. Annars hade jag frusit ihjäl.

De kvällar jag inte klipper ut hawaiipalmer ur veckotidningar brukar jag be en bön för Bernardin-Hulda, även om hon sedan gammalt är i himmelen. Hon gjorde så att jag fick leva. Det är det inte alla som gör. Alldeles innan jag somnar vill jag ha ett mariekex. Det brukar jag få.