Det var en blåsig och kall kväll och det enda han ville var att ta en öl. Staden var ny för honom så han vågade inte ge sig in på bakgator och gränder där han antog att de bästa ölställena kunde finnas. Där på den stora avenyn var det upplyst av gatlyktor och skyltar ovanför affärer och caféer. Det var folk i rörelse vilket kändes tryggt. Han passerade ett café han kände igen från sin guidebok. Han hade börjat röka igen, ensamheten antog han. Eller den ångest som fanns i ensamheten och den vilsenhet han kände. Han tänkte också med distans på sitt jobb och det var inget vidare läge för honom, inte hans tid. Han trivdes i det stora hela, men det fanns detaljer, delmoment där han inte kom till sin rätt eller kände sig fel. Han tänkte på nikotinet och hur det fungerar, att man bara vill ha mer och mer. Nu var det som att han rökte i förvissning om att han kunde låta bli. Han tänkte också på vad hans tandläkare sagt. När han lämnade folktandvårdens hus för omkring ett halvår sedan hade det varit med en glansartad chock i ögonen.

En kvinna stod utanför en restaurang och log och försökte tilltala alla som gick förbi. Hon vände sig även till honom. Kvinnan gjorde en svepande gest mot den öppna dörren som för att visa honom att han var välkommen in. Han kunde direkt se att det var en finare restaurang.
”I just want to have a beer”, sa han till kvinnan, som om han urskuldrade sig.
”Ok”, svarade hon. ”Why not?”
”Is it ok?”, fortsatte han.
”Come with me”, sa kvinnan, och han gick efter henne. Han följde henne nedför en svängd stentrappa och snart kom de ned i en stor källarlokal som var smakfullt inredd. Det var gäster utplacerade lite varstans som de passerade. Kvinnan stannade och visade honom ett bord i en av hörnorna. Han satte sig, hängde inte ens av sig sin jacka. När de gått in hade han noterat en storväxt man iklädd kostym som han antog var en vakt. Den mannen ställde sig nu borta vid bardisken med en fiol i handen.
En kypare kom fram till hans bord.
”I just want to have a beer”, sade han. ”A big one”
”Are you sure?”, undrade kyparen. ”Dont want to eat?”
”No, no. Just a beer, please”

Mannen med fiolen ställde sig nu vid ett par och började spela. Det var vackert, kändes trevligt. Han fick in sin öl och den var verkligen stor. Mannen med fiolen spelade ännu en låt för paret längre bort i lokalen och han hade inte så mycket annat att göra än att studera scenen. Ölen smakade bra. Nog kände han sig hungrig, men han föredrog kebaben bredvid sitt hotell. Snett bredvid honom satt ett sällskap på två män och två kvinnor, i pensionsåldern gissade han. De pratade livligt. Han saknade det, att prata.

Paret applåderade fiolmannen som nu verkade spelat klart. Mannen vände sig om och riktade in sig på honom där han satt, fortfarande med jackan på. Han gick med bestämda steg fram mot hans bord.
”Where are you from, sir?”
”Sweden”
”ahh…Everttåb”
”Excuse me?”
”Sweden…Everttåb”
”Oh, Taube…yes”
”And englamark”
”Änglamark…yes”
Fiolspelaren kliade sig ideligen på kuken och han gjorde allt för att inte låtsas om att han såg det. Det skedde om och om igen i hans ögonvrå. Mannen pratade samtidigt. Så började han spela just Änglamark.