Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
censur


att inte hata

se över oss, andra som oss, innan oss
det som blev vi – nuddade av:
genus

bommar fällda bilar stoppade av bommar
fällda så kommer tåget, nu borta
vi åker, aldrig vi ska bända hjärtan till gelégodis

men sedan jag che, lägger sängar på rad
till randen av på höjden av
grusgropen, grävmaskinen väntar in sin lastbil

den av oss som först skvallrade sa:
jag älskar dig
fan hjärta smärta,
fel
att utanför stå, se in på innanför stå
se ut bara gå, barfota
genom sträck på himlen, charterplan
som bara får vår dröm

urbanisering, en god tvål med ett lödder
som smalt tränger ner i avlopp, ut bort
försvinn försvinn in där i lådan
vardagen kan börja, sjung där
vardag är

långa drömmar i nittiosäng
på rad under regnet
minns du den rostiga, utsläpad
långt upp på berget, till randen av
där var jag, långt innan, ville visa att
bara visa
människor bygger sina egna
skelett




Fri vers av Christer Eriksson
Läst 960 gånger och applåderad av 19 personer
Publicerad 2010-11-02 19:55



Bookmark and Share


  Carola Zettergren
Ett vådligt brådjup forsar texten och budskapet mot botten och jag älskar den här ; Att inte hata..nej det var just det. Tack för denna som gick rakt in!
2010-11-07

  Johannes
Jag säger som Anna: "det är inspirerande var
gång du publicerar något."
2010-11-05

  miany
Spännande, inte som alla andra...
2010-11-04

    Mimmi17
Förbryllande, intressant. Vissa formuleringar är mer lätta att ta till sig än andra, nästsista och sista strofen är suvärena!
2010-11-04

  Mats Henricson
Vill bara , till tusen procent, instämma i Max P´s ypperliga kommentar (under mig) : "Kunde inte, nå´nsin ,ha sagt det bättre själv !"
2010-11-04

    Max Poisé
Vi tillhör definitivt den totala motsatsen, inte ens motpolernas attraktion kan komma i jämförelse.
Det är i princip min filosofi att aldrig kommentera texter jag inte tycker om, fast här lockar du mig in i en allt för svår motståndskraft och jag faller till föga.

Jag kan förstå metforerna som ska samlas på hög och förbrylla så mycket det bara går, samtidigt skall man slå sig på bröstet för att säga...Åååh vilken vacker målning. Åååh vilken alliteration..
Detta är i min antiintellektuella hjärna, ren nonsens, fast du har rätt och sant med din rubrik, därefter faller det djupt ned i träsket av obegripligheter och skeva bildsammansättningar. Men smaken är ju som BMW´s bakaxel..

delad!

Max (realist)
2010-11-04

  Anna Frölander
En text som bryter/testar tempot med sina upprepningar, vändningar och radbryt. Efter läsningen känner jag mig lite kaotisk, finner det svårt att fånga det som väcks i mig, det myllrar liksom. För mig blir det här en ”inutiläsning”, som så ofta, dina ord väcker både nya tankar och gamla känslor. Av någon anledning upplever jag inte den här dikten som särskilt bildrik, utan det är andra saker som liksom fastnar i mig. Vet inte hur jag ska förklara, men det känns i alla fall och kanske har det att göra med tempot som liksom låter bilderna bara glida förbi och in. Nu när jag tittar på texten igen så ser jag förstås att bilderna finns, men det var som om de inte fanns i de första genomläsningarna. Jag är svag för språk som vindlar sig fram, upprepningar som får det att luta åt ett annat håll. Och här finns allt det. Jag har sagt det förr, om jag inte missminner mig, att det finns en svag Lillpers-doft i din senaste poesi, men med den Erikssonska blicken och styrkan. Jag tror jag förstår mig på ingressen men tycker samtidigt att din dikt är för bra för att ha den med. Det känns som att ingressen ligger i vägen. Sista delen tycker jag är en hel dikt i sig själv. Avslutningsvis: det är inspirerande var gång du publicerar något.
2010-11-03
  > Nästa text
< Föregående

Christer Eriksson
Christer Eriksson