Jag har inte tid att vara rädd. Rädslan sträcker sina blåmelerade fingrar efter mig, drar ner mig och låter blöta rottrådar krypa över mina ben. Rädslan stoppar om mig, lindar mig i ornamenterat bolster, skedmatar mig med åldringars välling. Rädslan klipper mig, du vet, som mammor brukade klippa upp prinskorvar i ändorna, som när sammetsögda förhörsledare drar ut nageln med en vanlig tång. Jag har inte tid att vara rädd längre. Det enda som kan hända mig är att jag kan falla, falla som en uppblåsbar plastfigur ur min egen bana, då dragningskraften upphört fungera, eller vad värre är: jag kan börja att stiga. Stiga som en liksvepning mot en vak, som en brusten blick vid ett dop; stiga som stunderna innan storm, stiga alldeles levande. In i mitt liv