Käre morbror,

Hur är det i Flandern? Vilka äventyr har Ni inte upplevt! Jag önskar mig dit snart.

Jag har ett problem som endast Ni förmår att lösa. Det finns ingen här i Madrid som jag har sådant förtroende för som jag har för Er. Ni känner min Fader, honom kan jag inte anförtro någonting. Han förstår inte mycket annat än att göra olivolja, som du nog vet.

Jag är kär. Ja, käre morbror, Ni kanske tycker jag är sen, att jag redan denna ålder, 18 år, borde ha erfarit många kvinnor, liksom Ni gjorde i Eder ungdoms blomstring. Mitt hjärta förblöder. Jag kan inte äta, dricka eller sova och plågas av diarré och muskelsvaghet. Min mor tror att jag har drabbats av tyfus.

Kvinnan som stulit mitt förnuft tillhör familjen de Góngora och är den vackraste kvinna jag någonsin sett. Hon har intagit hela min kropps väsen, och gör sig påmind liksom en sveda på huden.

Vad gör jag?
Eder
Diego.
 
Käre gosse,

Om du vill dö bör du skyndsamt ta dig hit. Det frejdiga äventyr som vi utstår dagligen är att äta, sova och skita i leriga skyttegravar. Annars är livet som det brukar, bara lite jävligare. Mitt råd är: håll dig hemma!

Jag älskar dig, så mycket att jag önskar att du aldrig glidit ut ur din mors sköte till detta helvete. Men man kan ju inte gärna stoppa dig tillbaka, så stor och stilig som du blivit! Det vore synd och skam för alla vackra kvinnor i Spanien!

Nåväl, till kärleken. Det finns tre synnerligen svåra konster att bemästra i livet. De är poesi och svärdsfäktning. Jag ber dig att hålla dig till dem, och vänta tills lämplig gemål utses. För den tredje konsten, som är den svåraste av dem alla, är utan tvivel den otyglade kärleken.

Den tar fram det vackraste hos oss. Det är sant. Men sedan leder det till död och förstörelse. Du ska se, så snart du uppvaktar damen, rinner din poesi som från en kall klar källa. Men för eller senare kommer du att behöva dra svärdet. Var så säker!

Mitt råd är att inte uppvakta henne. Njut istället av den bitterljuva smärtan som hon plågar ditt hjärta med. Den är lika vacker som älskandets konst och gör mindre ont än värjan genom mjälten.

Förresten, säg inte så om din fader. Det är den enda människa i världen jag respekterar.

Morbror Fernando
 
Käre morbror,

Tack för Ert brev. Tyvärr kom Er uppmaning lite väl sent. Jag tog mod till mig och närmade mig Teresa. Hon visade sig hysa ömsesidiga och ödmjuka känslor för mig, men är trolovad med Jose Maria Pérez. Vi träffas i smyg. Ni har lärt mig allt om fäktning, men aldrig berättat om kvinnans läppar, om de anfall och parader en man kan behöva för att bemästra sådana situationer.

Jag älskar henne. Vi kommer att fly till Genua, så fort jag får ut min första lön.

Eder systerson,
Diego
 
Käre Diego!

Åk ingenstans förrän jag återvänder till Madrid! Mitt kompani är entledigat eftersom endast jag lever.

Eder morbror,
Fernando
 
Käre morbror Fernando,

Jag önskar att Ni var här. Jag har väntat på Er i tron att Ni skulle komma skyndsamt. Jag är utmanad till duell. Han heter Rodriguez och är 21 år. Han tävlar om Teresas gunst liksom jag.

Jag önskade att Ni kunde göra mig äran att vara sekond. Jag har satt ihop alla mina dikter i ett band. Du finner det hos min mor ifall jag inte kommer tillbaka.

Det var allt. Eder för alltid,
Diego
 
Käre morbror,

Varför svarar Ni inte på mina brev? Har något hänt?

Jag har stuckit ner Rodriguez. Han är död. Sedan utmanade José mig. Han överlevde dock och vi har slutit fred. Jag gjorde just som du lärt mig. Men det slutade inte med dessa. Rodriguez bror och några av hans vänner försökte senare döda mig i ett bakhåll. Även dem stack jag ned. Min lunga blev punkterad men jag är på bättringsvägen. Mor och Far tar hand om mig. Jag har inte hört av Teresa.

Eder,
Diego

Käre systerson,

Förlåt mig. Jag blev beordrad till flottan och vi har legat till sjöss längre än planerat. Kättarna finns visst överallt. Dödar vi dem till lands flyr de ut på havet. Endast Gud vet var de tar vägen när vi sänkt deras flottor. Kanske måste vi följa dem ända ner till Helvetet, varifrån de vällde ut från början.

Att vårt skepp flyter är rena undret! Nittio män ror oss framåt, och gör de inte det har jag piskan till hjälp. Jag hatar min nya tjänst. Inte det att jag värnar om roddarnas – kättarnas – ryggar, men det bär mig emot att de inte kan försvara sig.

Nåväl, nu har du gett dig in i den otyglade kärlekens värld. Det är också en slags väg till Helvetet. Du lyssnade inte till mina råd, och jag har därför inget mer att säga dig om den saken.

Eder favoritmorbror
 
Morbror,

Det smärtar mig att höra om Er tjänst. Jag svär vid Gud att jag ska lyssna till Era råd i fortsättningen, bara Ni ger mig Ert fortsatta stöd och Er omtanke. Jag hoppas innerligen att Ni får komma hem snart. Vi saknar Er.

Eder systerson,
Diego
 
Käre systerson,

Det glädjer mig att du har tagit tillbaka ditt förnuft! Kärleken har endast gett mig värjstick, syfilis och ärr i själen. De sistnämnda är nog de som gör ondast, trots allt.

Jag fick ett brev av din mor som bad om råd angående dig. Hon och din fader vill gifta bort dig med Adana Delagarza. Jag i min tur ber om råd av dig. Vill du gifta dig med henne? Hemgiften lär nog bli så stor att du får hyra en morisk karavan för att föra hem allt. Mitt råd är: gift dig med henne!

Det var allt. Om några månader beger vi oss hemåt.

Eder morbror.
 
Käre morbror,

Snart är det bröllop. Jag kan inte skjuta på saken så länge till, även om jag av hela mitt hjärta önskade att Ni skulle hinna hit.

Skynda Er, snälla!

Eder Diego
 
Käre morbror,

Bröllopet är avblåst. Adana visade sig vara allt annat än oskuld, och jag tvingades duellera mot en kontrahent som älskat henne sedan de var små. Han protesterade mot giftermålet trots att alla våra föräldrar välsignade det. Han var en usel fäktare.

All denna död! Vad är den bra för?

Jag vet att Ni har sett många dö för egg och kulor. Jag är arton år och har redan nio liv på mitt samvete. Finns det någon lindring för mig i skärselden? Nåväl, Adana blev förtvivlad och hatar mig så mycket att hon skickade en lönnmördare. Han sköt ner mig bakifrån och trodde nog att kampen var över efter det. Jag förlorade mycket blod. Dock är jag på bättringsvägen, vilket inte kan sägas om mördaren som dog på fläcken då han gick fram för att kontrollera min hälsa.

Eder Diego
 
Käre gosse,

Bekymra dig inte om skärselden. Jag kommer att stå vid din sida hela tiden, och när du har brunnit din tid och får förenas med Jesus, kommer jag att vara kvar där till tidernas slut.

Glad att du är på bättringsvägen. Själv är jag äntligen på land! Vårt skepp blev skjutet i sank och endast jag överlevde. Holländarna plockade upp mig, trodde kanske att jag var en simpel spansk bonde emedan de lät mig spatsera omkring hur som helst. Då vi kom i land i Frankrike dräpte jag de flesta och lyckades smita över gränsen.

Jag kommer till Madrid vid månadsskiftet.

Eder morbror
 
Käre morbror,

Jag är glad att Ni snart är här! Jag har förlovat mig med Teresa med mina föräldrars välsignelse. Det tycks inte finnas några levande konkurrenter kvar om hennes hjärta. Mina ärr på kroppen vittnar om min blivande frus popularitet men jag tror att Madrids ungkarlar nu har insett att Teresa är tingad.

Skynda Er vänligen,
Diego
 
Diego!

En kvinna som alla män förälskar sig i gifter man sig inte med! Din värja kommer inte vila länge förrän det är dags att låta den dansa igen. Tro mig, ett sådant giftermål leder endast till olycka!

Om du gifter dig med henne tar jag min hand från dig,
vänligen,
Eder Fernando
 
Herr Bernardo Fernando García de Ybarra,

Det har nu gått tjugo år sedan vi senast hördes av. Jag fick genom ett ombud veta att Ni sällat Er till portugisernas flotta. Med all respekt, Ni måste vara världens äldsta soldat.

Lång tid har gått sedan Ni skickade mig Ert brev. Ni höll Edert löfte och kom inte till mitt bröllop. Jag var besviken länge. Men nu betyder det inget längre.

Som Ni vet dog Teresa i barnasäng. Då mor gick bort sålde jag och far gården och seglade över havet. Ända till Kalifornien. Bort från allt. Här tänkte vi bygga oss lyckan. Fri från alla ränker i Madrid, alla värjtuppar, lönnmördare, horor och tjuvar.

Men inte ens här fann jag Friden. Spaniens sjukdomar, dess variga och giriga öppna sår, flödar liksom den svarta gallan även här. Guvernören är ondskan själv och behandlar befolkningen som slavar.

På dagarna är jag en lallande rikemanspajas. Min mors skapelse – Konstnären och den blomälskande Dåren - som sköter sin gamla far. På nätterna tar jag på mig en mask. Då blir jag du, käre Morbror. Hämnaren. Det finns även en sakta romans som spirar som det gör när det ungdomliga hjärtats vighet ersatts med ålderns förstånd. Hon heter Lolita Pulido.

I skymningen händer det att jag ser mig i spegeln och förstår vem jag är. Jag ser min Fader. Han som aldrig ger mig råd, aldrig håller mig tillbaka eller hetsar mig till något. Då, när jag ser honom titta tillbaka från spegeln förstår jag plötsligt varför. Men sedan är insikten borta.

Jag vill förresten att Ni pensionerar Er och bor hos mig i Kalifornien. Det är dags att lägga ned värjan, gamle man.

Eder systerson
Don Diego de la Vega
 
Don Diego,

det glädjer mig innerligt att höra ifrån Er.

Er far, Don Alejandro Vega, är den enda människa som besegrat mig i fäktning. Jag motsatte mig hans uppvaktning av Er mor i min ungdom. Ja, Ni vet vad jag anser om den otyglade kärleken. På ett förödmjukande sätt tvingades jag att acceptera honom, medan han höll värjan mot min hals. Det var på den tiden som livet fortfarande var mig kärt.

Vårt släkte verkar vara av en seg natur. Trots att vi blir skjutna, hängda, värjstungna, strypta, dränkta eller sprängda i luften överlever vi. Som om vi vore några slags huvudpersoner i ett blodigt drama som aldrig vill ta slut, medan alla andra får gå av scenen. Dock höll jag på att möta min baneman för ett tag sedan, som rände sin värja rätt in i munnen och ner i halsen. Det var en ny erfarenhet. Men jag har ändå aldrig varit något av en storpratare.

Nog om det! Jag kommer gärna till Kalifornien. Kanske kan jag ta tjänst som er stumme betjänt och på så sätt förtjäna min pension.

Eder morbror.