Jag ser inte allt. Förstår inte allt.
Men jag vet att vissa saker
gör att tanken flyr bort till
andra sidan av horisonten.

Jag har drömt det. Tänkt det.
Försökt att spela upp ett slags
inre kaotiskt scenario.
Men verkligheten når jag sämre.

Det är vad min arbetskamrat
berättade idag i fikarummet.
Hon demonstrerade en akut
händelse som inträffade i lördags.

Det jag försökt att inställa mig
psyksikt på, det jag befarat.
Hon blev hotad med kniv
utan att ha sagt nåt dumt.


Hon fick en kniv viftad mellan
sina ögon, och flydde för livet.
Som en värsta skräckfilm, utan
att förstå vem förrövaren var.

Visst finns det i samhällen.
Till antalet små, och dessutom
ute i obygdens kalla sfär.
Där poliser sover lugnt sin ledighet.

Vad är en labyrint som arbetsmiljö.
Med arbete ensam som vardag.
Kvällar och helger innebär fara.
Polisens jour är 13-15 mil bort.

Nu är mitt hjärta tryggt, och det
är abolut inte svårt att jobba.
Men det finns en gräns att nå.
Den är nu redan absolut nådd.