Fy fan, sötnos
du är ju fortfarande skuggor
fladdrar över mina väggar och golv
slukar fortfarande lite, lite ljus
trots att det var länge sedan

Och kan det vara

att för varje smäll man tar
formas man säkert till en skepnad
som gjord för att passa en annan
...det är ju en tröst

-Att öppna mig

(och tankarna börjar rista huden)
att kretsa omkring i ett hemmasnickrat
personligt känslokosmos
och aldrig riktigt landa

-Att tvinga sig

ut från det svartaste ingenting
känna klaustrofobin rinna undan
och vakuumet verka en smula mindre
det skrämmer mig inte

att bli förälskad igen