Jag föddes och växte upp under krigsåren och fick nog med mig en hel del av den oro och ångest som låg i luften i undran om vi skulle klara oss eller ej att stå utanför kriget.

Min mamma var dessutom psykotiskt sjuk periodvis och förmådde inte ge oss den trygghet som vi behövde i barnaskaran av sju.

Nu ska jag vara mer än vanligt ärlig och uppriktig här men faktiskt att jag sög på tummen i smyg ända upp till arton års ålder då jag började på Ersta Diakonissanstalt i huvudstaden.

Inte vet jag vad det skulle ha blivit för diakonissa av mig i det läget då jag var så otrygg i mig själv? Men något måste man ju bli. Så tänkte jag nog. Jag slutade denna utbildning innan vigningen och gifte mig i stället. På den här tiden fick inte en diakonissa vara gift.

Vid trettio års ålder blev jag uppmanad att släppa in Jesus Kristus i mitt innersta hjärterum. Det skedde genom en gudsman vid ett kristet samfundsoberoende rehabiliterinscenter på söder i huvudstaden. Tidigare hade jag bett till Gud liksom på avstånd som om han endast fanns uppe i himmelen.

Nu flyttade Gud in i mitt hjärta och jag hörde plötsligen hans röst i mitt inre.

"Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa; han gjorde mina steg fasta;

Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och de skola då förtrösta på Herren." Psaltaren 40:3,4

Jag hade vid den här tiden lyckats trassla till mitt liv ordentligt i oförstånd men efter den här dagen började jag att stabiliseras inifrån av Guds hand steg för steg.

Varefter åren gått har tryggheten bara ökat i mitt liv och jag har kunnat lämna över mitt livs trassliga härva till en Gud och Fader som förmår att ta hand om det och dess fortsatta utveckling.