Jag vet inte var jag är
och inte varför jag är här.
Min cell är fuktig och skiten.
Jag känner mig ensam och liten.

Hur kan de känna sådant hat?
De ger mig aldrig någon mat.
Det skriker i mina tarmar,
de har bakbundit mina armar.

De slår mitt ansikte gult och blått.
Loppor i håret har jag fått.
De hämtar mig gång på gång,
varje dag känns dödligt lång.

Min ensamma själ lider.
Min såriga rygg svider.
Mina frusna och nakna lår
är fyllda av öppna sår.

De har torterat mig hela dagen,
heta järn de satt mot magen.
Blodet strömmar rött,
det luktar bränt kött.

Tårarna rinner i mitt hjärta.
Hur ska jag klara denna smärta?
Plågorna är aldrig lika
men jag kan inte längre skrika.

I livet jag nu skiter,
i ben och armar de sliter.
På sträckbänken utdragen
och hela tiden slagen.

De piskar min kropp så blodet rinner.
Jag tror aldrig smärtorna försvinner.
De plågar mig varje minut,
mina krafter är snart slut.

När mörkret faller varje kväll
får jag vara ifred i min cell.
Men kroppen värker, golvet är hårt.
Att vila då är väldigt svårt.

Som häxa kommer de döma mig
att de har fel kommer aldrig visa sig.
Kvar finns endast ett hopp;
att döden snart tar min kropp.