Med äggröra och stekta tomater i mun och radions upphetsade prat i köket, fattar jag varför jag fallit. Jag välter upp lite tinade björnbär på skeden och minns: då. För tre timmar sedan, denna dags eftermiddag. Hur jag hade tumlat, fallit handlöst, rasat; fallit ljudlöst. Fallit in i mitt mest privata, vått cementerade, hisschakt. Under tiden jag föll, promenerade jag mellan tvättkorg och städskåp; från garderob till byrå, framför tv´n och tätt intill golvlampan. På ena axeln hängde en rutig kökshandduk, kanske visslade jag, jag vet att jag inte sjöng. Min röst har sedan dess tunnats ut, anletsdragen har fösts ihop, kroppen verkar mer av sekunda rock, ett övergivet jäsande träsk, en gammal hunds kippande efter vatten mellan nådaskott och död. Vissnat har gårdagens friska säd, kroknat har utspända lärkvingen, krympt som bränt läskpapp har märgfull längtan. Blåst iväg med vinden har den, med regnet och snön. Jag har kanske berättat för mycket, visat henne för länge, sagt det jag vill för tidigt. Mitt rentvättade bröstben är kanske inget mer än en näve brosk i hennes tankspritt utsträckta hand. Min dans är inte Zorbas dans, utan hundens viftande på svansen ur en reva i Chaplins kavaj, medan den ännu lever, hunden. Nu vet jag och jag väntar. Medan kaffet kokar upp klämmer jag på en saftröd plastnäsa i ett askfat, tittar ut på bilarnas strålkastare som föser den våta asfalten framför sig. Väntar på att det ska bli som vanligt igen, vill henne, vill henne bara, vill henne.