Mamma knackar på dörren.
Hon vill komma in.
Men hon är redan inne
fast ute samtidigt.
Hon undrar vad som finns på andra sidan.
En trappa, säger jag.
Jasså, säger mamma och frågar sedan samma sak.
Låsta dörrar ger irritation.
Men om de skulle låsas upp
skulle mamma försvinna.
Jag vet inte vart.
Inte hon heller.
Hon är inlåst i sitt eget hem.
Tillsammans med en gubbe
som egentligen är hennes man.
Varje dag är allting nytt.
Det invanda finns inte längre.
Det nya försvinner.
Kanske har det aldrig funnits?
Jag vet inte om hon tänker någonting
när hon ser mig.
Jag vet inte hur jag ska kunna skänka henne lite glädje.
Allt försvinner på en gång.
Jag undrar om all gammal glädje finns lagrad någonstans.
Mamma är inne
men samtidigt ute.
Ute i någonting okänt.
Jag stryker henne över kinden
och hoppas att det stannar en stund.