Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Essä del I - II - "En dag i Ivan D:s liv" - Carlos Clandestino Att härbergera det bundna - att frigöra det obunda. till C.


Den som vill födas måste slå en värld i spillror

Inledning

Att härbergera det bundna, att frigöra det obundna.

Orden i rubriken är hämtade ur ett kapitel i "Det omedvetnas Arkeologi", och bildar anslaget i mitt försök till en subjektiv analys och tolkning med utgångspunkt i "En dag i Ivan D.s liv" av Carlos Clandestino.


Mitt syfte är inte här att ge en uttömmande beskrivning, eller än mindre göra anspråk på den rätta sortens läsning av "En dag i Ivan D:s liv", avsikten har tillkommit endast i ett personligt engagerat och inspirerat textuellt studium av några intressanta linjer jag funnit under närläsning och omläsning av del 1-15, samt del 20-23. 

Materialet är behandlat ur litteraturvetenskapligt/psykoanalytiskt/existentiellt perspektiv. 

Som analysmetod tillämpar jag oftast både intuitiva verktyg, så¨som reaktioner i emotionellt hänseende, vilka bygger på egna källor och erfarenheter, och referenser vilka för det aktuella studiet passar mina tankegångar.
 Här kan inte noter eller andra hänvisningar redovisas, utan de kommer i slutet av publiceringen. Det kommer också att redigeras i texten, då källorna i detta skede är ofullständiga.

Så som vårt undermedvetna fungerar lösgör skeenden i nuet reaktioner från våra härbärgerade minnen, likt lagrade koder vilka genom igenkänning, återupprepning och fragmentariska till synes betydelselösa intryck från vår omgivning väcks till liv. Vi möter någon som ger oss en viss blick, ett visst handslag, en viss tonart i talet, och på sättet det görs, hur vi uppfattar innehållet och beroende på situation, utlöses signaler till det psykiska uppsamlade minnet ända ner på cellnivå.

Två huvudsakliga poler råder i vårt västerländska tänkande. Den ena är strävan att införliva det omedvetna-undermedvetnas existens i synen på människan, som strävar efter att förstå delen av helheten och helheten av delen. Den andra som ser människan ur ett mekanistiskt-produktivt perspektiv, där endast det som går att bevisa, mäta, räkna och värdera förnuftsmässigt, accepteras som kunskap = sanning.

Teorin om det omedvetna som det avvisades region, finner sitt bevis i de oerhörda krafter det härbergerar, som när de bevittnas och frigörs beskrivs i metaforer och liknelser av vilddjur, monster osv demoniska termer.

Att införliva/ integrera läsningen av Ivan D:s liv kan ibland liknas vid det förhållningssätt en analytiker måste anta då han/hon tar sig an sin klient. Vi måste försöka fånga en spegelbild i ett upprört och pågående vatten. Ångest och kaos råder; växelvis med stillestånd och affektiva utspel, eufori och melankoli, pareras introverta läsarfrånvända monologer, med episk berättarlusta och expressionistisk levnadshunger.
Vi måste drastiskt anpassa oss efter varje skiftning i hur ljuset strålar från del till del i framställningen. Vi blir arga och upprörda och ropar: Vad är detta?! Det är är obegripligt! Sådant finns inte! Eller... Vi förstår inte. ( anm. skrivs för att sympatisera med läsaren som känner motstånd, för att ”hjälpa” denna mottagare....) 
Men...vi måste fortsätta med Ivan ner i djupet, gå genom mörkret, försöka tyda spåren, endast därför att vi förstår på ett omedvetet plan: Ivan´s berättelse är inte endast hans egen, den är också vår ; " Vi kan endast ana det undermedvetna om vi lyssnar noga med örat mot medvetandets vägg".
Vi tvingas att falla och - där vi nyss tyckte oss hemma, känner vi inte längre igen oss.

Omtolkar vi vårt förflutna i termer av det nuvarande?
Ett förnekande är utestängande av allt liv förknippat till detta område. Ett bortträngt minne måste ta sin väg någonstans.
Förnekandet bär på sitt eget förnekade innehåll - Här är tomt och fullt på samma gång.

IVAN - OUTSIDERN
Avståndstagandet från samhället och kulturen, strävan efter frihet från bindningar som ger skuld och ånger, kärleken blir till kärleksfängelset.
Det är klassiska kriterier för att definiera modernitetens outsiderskap.
Så som Mersault i Camus "Främlingen" inte känner någon skuld : "I've always been far too much absorbed in the present moment, or the immediate future, to think back", råder motsatsen för Ivan.

Skulden är det som präglar gestalten som framträder; det är Främlingen och Alter egot - en "han";
" Hur han endast kommer att lyckas avbilda mig själv i anteckningarna, (...) som inte berättar någonting, (...)och hur han i själva verket är den frånvaron" (del 6 -2 april )
”Han”; återskapar en demonisk inre varelse som alltmer tar makten över berättarjaget och avslöjar hans bortträngda egenskaper.

MEDVETANDET I SPEGELN
Speglingar och negationer

Inom psykoanalysen arbetar man i spåren av termer som borrträngning och reaktiva försvar, att metodiskt söka frigöra access till det omedvetnas kammare, att synliggöra ett konturlöst landskap, dessa kryptiska förtätningar och förtätade diskurser som i exakt detaljrikedom berättar om den "drabbade" människans individuella inre drama. 



Ett upprepningstväng i Ivans berättelse utspelas och utageras som ett reparativt omen framför spegeln, i spegelglasets hårda yta sker ett krig :

30 maj - del 15
"Om krig är det tillstånd eller den situation där man måste döda för att inte bli dödad, så kan man säga att jag är i krig med mig själv; min spegelbild. Framför spegeln naggar jag mina sår, spottar, svär och knyter nävarna. Framför spegeln gråter jag och skrattar. Jag och min spegelbild: vem jag är inför andra och vem jag är inför mig själv; vem jag är enligt andra och vem jag är; betraktad utifrån och inifrån; betraktaren och den betraktade. Spegelbilden försöker döda mig och jag försöker döda spegelbilden, i självförsvar. Eller är det tvärtom. Men i vårt slagsmål, och endast så, inser jag att jag lever."

och
" ......så att tankarna istället för att vaska fram nya ord är upptagna med att jaga en förfluten dröm....Som i vars frånvaro jag ställer mig framför spegeln på morgonen, som ett äckel, till att förbanna uppvaknandet...." ( del 6 - 4 april)

Främlingens agerande fungerar som behållaren - containern vilket representerar och personifierar de andras blickar, reflexer - reflektioner av världen, den som har avvisats och stötts bort.
Skenbilder blir till skuggspelen i den platonska idevärlden
Försöket att gestalta förnekandet i Ingenting-et , intet, med undersökandet av affekterna och ideerna länkade till det .
Ett synliggjort försök att nå den djupaste dimensionen av denna symboliska diskurs.
Det synliggör ett inre drama som till slut kan komma att möjliggöras och fullbordas , där berättarjaget söker upphävas ur sin apati och förlamning, då det stumma och blanka i yttervärlden ges livet, i det ögonblick då kontakten åter etableras med en mottagare av budskapets innehåll.
Detta är stunden då Läsaren som mottagare av texten dras i den interaktiva processen.
”En skugga utan liv är som ett drömstoft, overkligt, tills någon rör vid hjärtat, verkligt”, sade Hawthorne.

Beröring skapar oss, då vi blir till. För att kunna födas måste
en värld slås i spillror.

Skrivandet och skrivprocessen är ett målmedvetet strävande mot belysning
rekonstruktion och upphävande av en kall deterministisk ordning,
Skrivandet gör det möjligt att resa sig från döden och är lika med återuppståndelse.Skrivprocessen är en konstnärlig akt och handling, som i detta fall, i sig är en av de få vägar som på egen hand är möjlig att nå kärnan i ett intrapsykiskt förlopp, Wittgensteins fråga: Vilka offer skall vi vara beredda till för att det tomma rummet ska genomströmmas av ljus?
Vi kan tvinga oss att tänka rätlinjigt till priset av att "människan" i människan krymper. Den ryska poststrukturalisten och filosofen Michail Bachtin talar om tidsaxeln : den vertikala och horisontella skärningspunkten.

Ivan utbrister:
" Att tiden inte finns! Att nuet är oändligt! " del 23 - 20 jan)

Så som Ivan är en gränsmänniska, vill han heller inte bli "vuxen",
han vill inte acceptera världen och själens splittring, han vill vandra, han vill bort men hem, han vill se sig själv/det andra brinna och bli till aska, vara fri och sakna band, moral, auktoriteter. Han kan inte stanna ,han kan inte fly.

Ivan bär på en skuld. Den existentiella skulden i att vara fri och som leder till fångenskap:
.
" Att inte kunna ta vara på friheten gör oss apatiska. .....Vi kämpar mot plikten, och under ansvaret som det innebär att födas fri." (del 6 - 19 april)
och "Är inte friheten det ögonblick då kedjorna slits sönder, för att i ögonblicket efter förvandlas till en rädsla för att var det bara så här, och en rädsla för att fångas igen, om inte i samma kedjor som förut, men i frihetens kedjor."

Berättarjaget kan bara fortsätta bearbeta konflikten i dagboksblad efter dagboksblad, " Jag skriver för att veta att jag lever ", på en gång närmare och längre bort i en ständigt pågående befrielsekamp.
Hans liv är förändring. Hans liv är stagnation. Extremerna visar sig också i allt han tänker säger och handlar : " Vad är ett hem om inte drömmarna därifrån" , ha dubbla betydelsebottnar, diffust härledda orsaker till handlingar , reflektioner av hans eget betraktande, av den betraktade. Den som ser är objektet som lösgjorts hans eget jag, hans identitet som faller i två kluvna bitar ; ibland beskrivande sig själv som främling , ibland som främlingen själv genom överlappningar och konturbyten i spegelbilderna.

Diktarfantasmerna visar sig få fria tyglar och motsättningarna i ”hans” personlighet framträder tydligt däri.En inre klyvnad mellan det fysiska och andliga egenskaperna hos outsidern:

" Min enda kontakt med verkligheten, smärtan!" ( del 6 - 6 april)

LEDMOTIV OCH INTERTEXT

Redan i de första delarnas dagboksanteckningar
hittar man en mängd tema och kringspridda fragment där tempot växlar ,
Dessa flyktiga anslag visar sig vara ledmotiven:
exempelvis 7 april :

"På något sätt, hur jag kontrollerar mitt liv genom att förtränga det, förtränga min existens och dagarna som ingenting annat än en dröm jag snart vaknar upp ur, mina handlingar som ingenting annat än ett tidsfördriv, i väntan på döden; reser mig upp för att kunna sätta mig ner, sätter mig ner för att kunna resa mig upp igen, och aldrig har mitt handlande några djupare motiv än så. I bakgrunden spelas minnen från barndomen upp, likt en stig, parallell med den stig på vilken jag strosar fram just nu. Letandes, med händerna knutna och armarna spända, likt ett litet barn värjer sig från sina demoner om natten, i självförsvar, letandes efter drömmen och insikten om att drömmen bara är en dröm. Så att jag med gott samvete kan dö, i övertygelsen om att det själva verket bara är ett uppvaknande."

En viss kronologi råder men i avsevärt åtskiljda sekvenser med tanke på perspektiv. Gränslinjerna i den aristoteliska handlingens - tidens - rummets
inre och yttre rum är som vore det flytande, upphävt.

Vandrandet på stigen gör berättarjaget tillsammans med Dante, den påbörjade individuationen , riten att bli vuxen, människan.
I citatet ovan tränger sig minnena från barndomen fram, samtidigt som livet fortskrider, och det blir ingenting mer än så. Det existentiella varat framstår i all sin meningslöshet, och motivet att föra sin egen utveckling framåt måste oavbrutet omförhandlas, ifrågasättas och slutligen ges upp ” Så att jag med gott samvete kan dö, i övertygelsen om att det själva verket bara är ett uppvaknande.”
Dagarna flyter samman, gör uppehåll, sluttar mot den ensamma isolerade förintelsen, för att återuppstå i "uppsluppna" diskussioner med vänner på krogen eller cafeer. Eller som äventyren som äventyr i resan, men mer som uttryck för främlingskapets paradox, att vara på resan och där på plats drömma sig bort: fyllda resor, visioner om Kina liksom verkliga till det inre som till det yttre.
Ivan är den fiktiva självbiografen representerande berättarjagens dubbla kontrakt.

Fiktionen i det autentiska skapar på så sätt sammanstötningen
mellan antiteser, berättarjagets inre klyvnad mellan fysiskt och andligt :" en kuk på två ben" , mellan fiktion och verklighet, mellan dröm och symbol mellan varat och inte-varat. Dagbokens malström genererar mönstren för en enda sanning. Iscensättningar där fiktiva element genomströmmas av stark känslomässig närhet till det upplevda.

Det inre dramatiska förloppet följer ingen särskild plan, förutom urskiljbara faser i sinnestämningar och genom narrativets exaltationer, stämningarna letar sig genom djupaste melankoli fram till höjdpunkterna, vilka ofta sker i idevärlden, som en slags katharsis/rening av föregående beskrivna ödeläggelser, förintelser.



DET ÄR NÅGOT FEL PÅ VERKLIGHETEN
-hyllningen till misslyckandet


I Ivans/berättarens beskrivning av misslyckandet, finns det material dolt, varav det verkliga livet består, det som det gäller att upptäcka och bringa i dagen:

" Kanske är det känslan av att bara misslyckandena egentligen, beskriver vem man är, och att i alla anteckningar utspridda på golvet ligger sanningen, livet , minnena och drömmarna som ingenting annat än FRÅNVARON av ord, oförmågan att skildra tomheten........." det är den oändliga raden av misslyckanden som driver honom framåt......att han efter ett tag blivit så fäst vid misslyckandena att han inte längre kan dra en tydlig linje mellan vem han är och vem han misslyckas med att skildra"........"så att det enda som återstår för honom är att skildra misslyckandet, och dessutom misslyckas med det" 
 (del 6 - 2 april)
Fastän ordet är skrivet är det i stunden det skrevs, värdelöst.
Det är det som skulle kunna vara, men aldrig blev.
Här påminns läsaren om Roland Barthes tes om författarens död i texten. Här finns egentligen inget jag, eftersom det monteras ned så snart det manifesteras.
Det vill säga att författaren blott är alltför medveten om att det som han vill bringa till liv hotas och kommer att falla dött genom ordens avfall.




Fri vers av Cattastropher
Läst 662 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2010-11-19 00:11



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Oj, jag tycker det här är jättespännande, har inte lusläst allt med vissa delar och kan inget annat än att nicka instämmande i mycket..

"Beröring skapar oss, då vi blir till. För att kunna födas måste
en värld slås i spillror."
Absolut!
2010-11-21
  > Nästa text
< Föregående

Cattastropher
Cattastropher