Denna essä kommer huvudsakligen koncentreras kring anteckningarna Porträtt av konstnären som ofödd från 2010 av Carlos Clandestino.  I de fall där jag hänvisar till stycken hämtad ur någon annan av författarens verk, som En dag i Ivan D.s liv,  kommer dessa att nämnas. I övrigt är stycken som  refereras tagna ur Porträtt av konstnären som ofödd och fragment, även de från 2010. 

“Jag står inte ut med att bara vara, i alla fall inte här. Om jag hade varit någon annanstans och om jag hade varit någon annan så hade jag kanske stått ut. Det kan jag inte uttala mig om. Men här,́ att bara vara jag - jag har fått nog av det. Jag har fått nog av att vara mig själv här, där ingen vet vem jag är. Jag fått nog av alla människor som inte vet vem jag är. Jag står inte ut med dom.”

 Något av det mest intressanta med Clandestinos författarskap är att han vågar vara riktigt motbjudande. Clandestino ber aldrig läsaren om ursäkt eller undrar hur eller om det han skriver ska duga. Tvärtom får sig läsaren allt som oftast på käften, och istället för att vädja om läsarens kärlek vädjas om hennes förakt och vämjelse:

“Hej.
Här kommer jag, tjugofyra år gammal och snygg. Med armen riktad mot himmelen förkunnar jag; älska mig eller dra åt helvete. Jag har feber i ögonen och mitt huvud är en myrstack av; myror och myrslokar. Min frisyr, ett skatbo. Älska mig eller försvinn![…]Jag är äppelskrutten i Edens Lustgård, ormen i trädet och Judas Iskariot.[…] Jag är här för att sprida odräglighet. Jag är här för att smitta er med äckel. Jag är avbitna lillfingernaglar och navelludd. Jag är hungersnöd, biståndsprojekt och svältkatastrofer. Jag är ett flyktingläger. Jag är en parasit. Jag är digerdödsråttor och svininfluensasvin. Jag är en galen kossa och migrän. Jag är gul feber och malariamygga."

Uppmaningen att inte vilja bli älskad ter sig paradoxal men har sin givna förklaring i den närmandets psykologi som tematiseras. Det torde vara få andra svenska poeter som så envist säger: ni behöver inte älska mig, ni ska inte älska mig! Hos Clandestino är det finlitterära wannabe-anslaget helt bortrensat och föraktet för resten av "skrået" är inte att ta miste på: 

"Än mindre står jag ut med författarna. Av alla människor här på jorden är det dom som jag har svårast för. Dom sitter där inne och har det bra. Dom rättar till sina slipsknutar och drar fingrarna genom sina hår och rakar sig med raklödder och äter ostron och röker cigariller och läppjar finwhiskey."

Vad är det som gör hans skrift så lockande motbjudande? För att besvara denna fråga kommer jag diskutera kring några  teman som framstår centrala i anteckningarna : födelse/död, apokalyps eller katastrofretorik, jag-upplösning, ätande och ord. Som teoretisk utgångspunkt  använder jag mig av Julia Kristevas Fasans makt – en essä om abjektionen (1980). Även Sofia Tolis uppsats Allt som kommer emellan mig och skrivandet dödar jag, om Mare Kandre, har varit behjälplig. (Reservation för ev referensmissar, vilka i efterhand kommer att redigeras)

 Skulden och Tiden

 Skrivandet gör det möjligt att resa sig från döden och är lika med återuppståndelse. Skrivprocessen är en konstnärlig akt och handling, som i detta fall, i sig är en av de få vägar som på egen hand är möjlig att nå kärnan i ett intrapsykiskt förlopp.

I relation till Wittgensteins fråga: Vilka offer skall vi vara beredda till för att det tomma rummet ska genomströmmas av ljus?  - synes berättarjaget resonera:

“Jag skulle öppna mig var det tänkt. Det var så det var sagt. Jag skulle öppna allt det där som låg inuti mig och gjorde ont, det var vad dom talade om för mig. Dom sa, "öppna allt det där som ligger inuti dig och gör ont så att vi kan plocka bort det ur dig". Jag frågade dom, "jag har ingenting inuti mig, jag är tom och det är tomheten som värker, saknaden av den jag vill vara egentligen som tynger mig". Dom svarade, "okej, men då plockar vi väl bort tomheten då, så att du slipper sakna vem du vill vara egentligen!"."

”De andra” vill operera bort "tomhetstarmen", så att känslan av förintelse skall försvinna och kanske få jaget att nå en möjlighet till sammansmältning - kontakt, med den Andra. Men ambivalensen är tydlig i det att jaget vägrar släppa taget om den han upplever sig vara och inte vet vem han i så fall kommer att bli:

"Jag sa, “det kommer inte finnas nåt kvar av mig, förstår ni det?”"

Jaget har i själva verket så mycket identifierat sig med att vara själva tomheten, att utan den kommer han inte att överleva. Kontentan blir att jaget är så skyddslöst att det inte förmår öppna sig, Det parallella jaget , dvs.främlingen i spegeln vi känner igen från tidigare, fortsätter därför att prata över huvudet på den ofödda individen som fortfarande är inlåst utan att kunna spränga sig ut: 

“Jag är en härskares förkrympta broder som säger, “hej broder, älska mig!”. Jag är brännmärken, korståg och vokalers färg. Och när min broder ser mig frågar han, “känner jag dig?”.”[…]Jag är korståg, hat och yrsel. Mitt hem består av vrakdelar spolade upp på land och drömmar om de sju haven. Jag är viljan bort, jag är viljan bort från allt det här; från vem jag är."

Äcklet

Låt mig fortsätta med födelsen. Och inte bara födelsen, utan egentligen döden.  I samhället. där dessa två universella teman är så nära sammanlänkade,  associeras födelsen med livsbejakelse och vi hyllar den offentligt, medan  död och dödens tematik förknippas med tabu och göms undan i självets mörka vrå eller bakom begravningsbyråns ogenomskinliga gardiner.  Apropå denna förnekelse poängterar Foucault i Sexualitetens historia just vikten av att undersöka särskilt det man helst vill undvika att tala om för att hålla kvar vårt mänskliga sammanhang.

Ett exempel på hur jaget tematiserar födelse som död  kan hämtas ur stycket: “Jag kände mig inte som mig själv, för jag fanns inte - eller, jag var ju just denna frånvaro, frånvaron av mig själv, frånvaron av vem jag var. Jag kände mig som detta vakuum och detta tomrum i min existens. Och jag började känna för det. Jag började känna för det, ett slags medlidande."

Förutom  ord som “frånvaro”, “vaakum” förekommer ofta ord i anteckningarna   som ”missbildad”, "vanskapt" , "stank" ,osv -   ord vilka kan tolkas stå för motpoler till födelsen , själva negationen av den.  Hos dagboksjaget är kroppen oftast mörk, förfallen och hotfullt gränslöst upplöst.

Denna kroppsliga hotfullhet kan kodas som bilden av hela vår kulturs ambivalens inför subjektets sammanbrott.  Födelsen som döden är  ett urtillstånd  -  det existentiella varat är en  djurisk tilldragelse.

Själva sökandet efter mening i denna sorts abjektionens författarhållning kan vi kalla den melankoliska positionen.  Kristeva  menar att melankolikern misstror språket och därför har en speciell motivering att vilja återfinna dess  ursprungliga tillstånd.

Detta tilldragelsens tillstånd kan endast nås när medvetandet slår ur sitt logiska grepp och tiden upplöses:

"Inte sovit, fortfarande. När verklighetsflykten blir en drog. Jag har utvecklat ett beroende av dagdrömmeriet så att när jag inte dagdrömmer abstinensen håller mig vaken, ibland dagar i sträck; och får verklighetsuppfattningen att domna bort. Så att jag varken vet ut eller in. Så att jag trasslar in mig i tid och rum. Så att jag irrar runt i ett vakuum, vilse i ingenmanslandet mellan vaket tillstånd och sömn, liv och död, letande i dikeskanten efter vem jag var igår, vem jag var innan jag gick vilse, sökande efter spår som kan leta sökandet framåt, någonting konkret att binda existensen kring, någonting som förkunnar för mig att jag är jag."

Ett fruktbart sätt att närma sig upplösningen och äcklet i texten är att utgå från idén om den abjektala fasen i individens utveckling. Detta stadium då  barnet håller på att frigöra sig från moderns kropp, då hon både är ”mamma” och någonting annat, ”icke-mamma”, och då barnet både känner lust och avsmak inför mammans kropp.

Födelsen till en identitet: 

Tematiseringen av förlossningen, beskriven i Fasans Makt som ”tvekandets brännande ögonblick (inuti/utanför, jag/annan, liv/död)” (s.181 där Kristeva analyserar Celine), har många likheter med Clandestinos "litterära förlossningsögonblick"; vi står formligen även här " vid portarna till abjektionen”:

” Att bryta ljudvallen, det är på tapeten! Folk som brutit ljudvallen, dom snackas det om! Flygplan som brutit ljudvallen, ställs ut! Bilar som brutit ljudvallen, ställs ut! Folk som kastar sig ut från stjärnhimmeln, genom ozonlager bryter ljudvall efter ljudvall mot sina bara kroppar och sin bara hud, när dom så landar; folk hissar dom mot himmelen igen! Dom skrivs det om i tidningen! Men när jag läser om dom, jag ser bara det trögflytande språket! Som tjära, segt och inte alls i närheten av att bryta en endaste ljudvall! Berättelser om flygplan som byggs i gigantiska verkstäder, och flygplansmekaniker skrikande, stojande; “nu ska vi bryta ljudvallen!”. Och här sitter jag i mitt sovrum; i mitt lilla, trånga, unkna, sovrum - och här sitter jag och söker formulera ord, få orden att kasta sig ut från meningar fästa på stjärnornas breddgrader, ner hit; hem till mig! Kom! På vägen, bryta ljudvallen! Pang! Inte bara en ljudvall, men alla ljudvallar! Pang! Pang! Pang! En dikt att spränga ljudvallen med! Ett tystnadens skri! Jag har inget annat att skriva om! En dikt om tystnaden! Slår jag mina nävar i bordet, skrikande, i ursinne; “bryt ljudvallen nu!”. Nog, jag sitter i tystnaden! Jag sitter här i tystnaden! Jag sitter här i tystnaden därför att det ännu inte finns något språk tillgängligt att bryta ljudvallen med! Så är det upp till mig, att först konstruera, skapa; mitt egna språk, ett skrikets språk; snabbt nog och kraftfullt nog att bryta spränga tystnaden itu, att skildra tystnaden; att spränga ljudvallen med! Pang! Pang! Pang! Pang! Pang! ”  En dag i Ivan D:s liv , del 42  31 juli

Ljudvallen som beskrivs ses här som hinnan vilken skall genomträngas för att jaget skall kunna födas. Skrikets språk är dock ännu inte skapat och jaget står vid abjektets port och slår -  slår i desperation .  Vid ljudvallen, som här skiljer tystnaden  (inuti ) önskas så hett att "spränga tystnaden itu och sedan kunna skildra tystnaden” Språket är på väg att födas i samma stund som avstötningen - navelsträngen  klipps.

Efter denna långa och smärtsamma kamp av vacklande mellan de två känslorna attraktion och repulsion kan jaget så småningom  ta ett avgörande steg mot autonomi.

”I allt det här: hitta en identitet. Eller snarare: skapa en. Att vara sig själv är överskattat, till och med omöjligt, om man inte vet vem man är, kanske inte ens är. Därför: att bli någon, att födas till liv. Att gröpa, tälja, snida, vränga, vrida ut och i viss mån skövla. I viss mån: svälja. Att förlösa sig själv och att överleva förlossningen.“

Skräcken för  att existera eller att ”bara vara” som jaget uttrycker i anteckningarna  kan enligt psykoanalysens objektsrelationsteori  sägas gå tillbaka till skräcken för sammanblandning.  Dödsskräcken kan ses som en sådan rädsla. I döden -  då kroppen upplöses och återtas av jorden och materien.

Denna identitetsupplösning är ett tema som förekommer frekvent i jagets anteckningar:

”När jag tittade mig i spegeln, det var som att bevittna mötet mellan två främlingar; två främlingar som kände igen varandra och som kände igen sig själva i främlingskapet de kände inför varandra. De fattade tycke för varandra för de hade en sak gemensamt; de tyckte synd om varandra. Och så uppstod en gemenskap, en slags ensamhetens och enslighetens gemenskap.

Det var denna gemenskap som fick min själ att tina igen.”

I beskrivningen av detta möte jaget erfar i spegeln, sker en sammansmältning, om än temporär, mellan jagets kluvna delar;  Här går det att tyda rörelsen mellan subjektet - jaget  inuti sig själv och subjektet - jaget  utanför sig själv. Som Kristeva påpekar det: "Frånstötningen av sig själv skulle alltså vara den högsta formen för den upplevelse, där det avslöjas för subjektet att alla dess objekt inte vilar på annat än den ursprungliga förlust som utgår grunden för dess eget vara." (Kristeva s.29)

I samband med separationen från modern och utvecklingen av en egen och avgränsad kropp, yttrar sig abjektionen/frånstötningen hos individen som äckel inför vissa former av mat, kroppsliga avfallsprodukter och mänskliga beteenden. Det som gör någonting till abjekt är  ”det som stör en identitet, ett system, en ordning. Det som inte respekterar gränser, platser, regler. Det som är mitt emellan, det tvetydiga, det blandade.” ( K. s.28) Det äckliga består framförallt i att själva jagets kroppsliga  gränser överskrids eller iakttages, vilket ofta enligt Kristeva har samband med sådant som t.ex. avfall, kadaver, mat, avföring och menstruation. (jämför med Dostojevskij och Baudealaire exempelvis, som undersöks av Kristeva i ..)

I jagets beskrivningar av kroppen och fokuseras intresset ofta kring  kroppens avfallsfunktioner det som förknippas med fulhet och  äckel, hela jagets lidande tycks kräva att bli avstött genom alla dess öppningar:

“Jag är rätt så spinkig. Jag är inte tanig, inte benig, men smal. Men det beror förmodligen på att jag knappt alls äter. Jag äter knappt alls. Till frukost dricker jag en kopp kaffe och röker en cigarett. Till middag en burk tonfisk och ris. Jag häller tonfisken i kastrullen, för att slippa disk. Jag slafsar i mig riset och tonfisken med händerna, för att slippa disk. På natten äter jag jordnötter och röker cigaretter och dricker kaffe. När jag urinerar luktar det tonfisk. Och när jag, - nummer två, det ska vi inte ens tala om. Men en stank av blåval kanske, eller bläckfisk. En stank av såna fiskar som lever på tusen meters djup, genomskinliga, självlysande och skräckinjagande. Oätliga. En sån stank."[...]

"Mina fötter är någorlunda vanskapta. Det beror på att jag går i för små skor och inte sköter tånagelklippningen som sig bör. En del av tånaglarna är blåa, andra missbildade och har alltid varit så. De växer in i tårna. Och tårna, de är hoptryckta och skeva. Men det beror som sagt på att jag ständigt vandrar i skor som är för små. Jag vandrar i för små skor därför att senaste gången jag skulle köpa skor jag fick för mig att jag hade mindre fötter än vad jag har. Jag fick ett infall, skulle man kunna säga; en uppenbarelse."

Denna kluvenhet mellan begärligt och skräckinjagande, närande och mördande, fascinerande och frånstötande, trygghet och kvävning, bortstötande och attraktion, är abjektionens centrala tema. Hotet subjektet står inför är att helt och hållet förlora sig själv som levande varelse, att utan återvändo uppleva sin egen identitet försvinna tillbaka in i sitt inre vilket utgörs avden symboliska  moderns, vilket enligt Kristeva bygger på en urgammal skräck hos människan för den förförande och  allt uppslukande modern.

För att till vilket pris som helst förhindra detta uppslukande sker i texten gestaltningen av avstötningen av "modern  modersskräcken" för att komma den Andra dvs . oss, för nära,  måste därför negeras i ett rituellt förstörande av ömhet till sin motsats;  det hårda skall skydda jaget från att förintas av det som upplevs som ett krav;  att finna sig vara älskad är outhärdligt och måste motarbetas med förakt/självförakt:

"Jag heter C., det är jag som skriver det här. Jag ska älska er så omtumlande, som ni aldrig har blivit älskade förut. Jag ska få er att hata kärleken. Jag ska få nätta smekningar att framstå som örfilar. Jag ska få ljuva kärleksförklaringar att framstå som knytnävsslag, och när ni sedan ligger ner, utslagna, då ska jag säga till er, "nog, åtminstone vet ni nu vad kärlek är". Ingenting kan man veta om kärleken förrän man förgäves hatat den. Jag ska lära er att hata så att ni kan lära er att älska."

Intressant är att jämföra Clandestinos dagboksanteckningar  med Julia Kristevas tolkning av hur det poetiska språket och litteraturen övertagit religionens roll.

Abjektet beskriver Kristeva  som en modern personlighet, en människa upptagen av själva grunden för sin existens och mänskliga natur. På detta sätt drivs den moderne författaren av ett begär att pervertera det logiska språket, att driva det till kroppens och språkets gränser , vilka hör ihop med abjektionen.

 Genom att rumstrera om i den logiska kärleksordningen, där kärlek besvaras med kärlek, visar Clandestino här på de tvång som civilsationens krav krav på rationalitet  och ordning  utsätter människan för. Ledan över att följa denna ordning möts istället i självförsvar med negationer, spott och förakt . 

Genom att Clandestino  i praktisk mening använder det  poetiska språket sker en bearbetning, avlastning och urholkning av abjektionen. Kristeva framhåller att det är i  denna funktion litteraturen övertagit religionens roll som katharsis - en renande kraft Det synes alltså som vårt berättarjag i Carlos Clandestinos gestaltning platsar som ett sådant abjekt, en sådan modern författare i Kristevas mening.