23 november

Att skriva en berättelse bestående till större delen av en parantes, där den resterande delen refererar till denna parantes, uttalat, genom att skriva, "det som jag i skrev i föregående parantes". Så skriver jag dagboken, där mitt liv är en parantes som jag försöker ta mig bort ifrån.


24 november

Att komma till ett ställe, sätta sig ner med kompisar, ansluta till en grupp människor som alla deltar i någonting familjärt, en diskussion om dom själva, och att när man ansluter denna familjära atmosfär fortskrider och att man någonstans där, till hälften ute, till hälften inne, blinkar med ögonen och nickar med nacken utan att ha blivit tilltalad, knyter sin hand i fickan och försöker stoppa den från att rusa därifrån, säger någonting, stammande, trevande, med tungan mot gommen för att inte spotta saliv, skrika svordomar, dödshot, knulla din mamma-citat, allt det där; och i allt det där, när jag stammade med tungan och den knutna näven vibrerade i fickan och ögonen pulserade och näsborrarna fladdrade och alla tittade på mig och deras ögon sjunkit in till botten av deras ögonhålor och deras andetag förkunnade att jag borde säga något, vara någon, då slöt jag ögonen och mina läppar mjuknade och händerna darrade inte längre och näsborrarna slutade fladdra och jag drömde om självmordsfilosofen i det antika Grekland som satte sin mening med livet till att föreställa någonting så skönt och gudomligt att när han nästa gång tittade sig själv i spegeln insåg att han aldrig skulle kunna uppnå detta livets mål och därför bestämde sig för att det bästa att göra var att ta sitt liv och jag tänkte på Ernesto Sabato och alla hans texter och anekdoter och hur han föraktade människor och jag kände mig inte lika ensam, inte längre lika utanför, som om jag tillhörde allt det andra, de ensammas förbund; utanförskapets gemenskap.


25 november

Inatt drömde jag att jag satt i en bil med två kompisar från lågstadiet som jag inte hade sett sen skolavslutningen i sexan. Vi åkte runt och dödade folk. Jag sköt folk på mils avstånd och när vi kom närmare såg vi att alla vi skjutit emot var döda. Jag förstod inte att jag dödade på riktigt förrän vi kom närmare och folket längs vägarna skrek åt oss att vi var mördare. Det var en slags demonstration mot att döda. Mina två vänner var stolta över mig och skrek till folket, "han är en hjälte! Han har dödat 129 människor!". Människorna tittade på mig och ville döda mig och jag sade att jag hade dödat i självförsvar.


26 november

I en bombad stad bygger jag mitt imperium. Jag bygger inte genom att bygga byggnader av ruiner, men genom att putsa ruinerna vackrare och mer skinande än några nybyggda byggnader någonsin varit. På en kyrkogård, där står jag; litteraturens kyrkogård, och min uppgift, mitt liv, mitt författarskap, går ut på att läsa på gravstenarna och hylla dom som dog för att jag kunde stå där och prata om dom, byggde upp för mig att förstöra och ha någonting att skriva om; för nya människor, främlingar, en ny generation, förkunnar jag litteraturhistoriens alla genier och jag talar mig varm om dom, begravda i den frusna jorden.


27 november

När jag slutar ögonen, stjärnhimmelns alla stjärnor fladdrar och flammar under mina ögonlock. En del störtar emot mig, andra bort. Kaos.


28 november

Jag tror att människor och forskare om tusen år kommer att titta tillbaka på oss idag, med förvåning och förbryllning fråga varandra, hur kommer det sig att en civilisation som hade så mycket kunskap om allting ingenting åstadkom och jag tror att dom kommer att konstatera slutsatsen att det berodde på att vi hade just för mycket kunskap, varför dom kommer att bränna alla sina bibliotek och alla de texter vi lämnat efter oss och starta om på nytt.


29 november

Det är mig dom skrattar åt.


30 november

I historiska dagar som dom här, och folk som säger att dom är glada över att få vara med när historia skrivs, vill jag sticka fram hakan i vädret och säga, "men ni skulle veta vilket lidande det innebär att skriva den!".


1 december

Barnböcker.


2 december

Clown som tänder eld på ett cirkustält. Clown som skrattar åt en människa som gråter.


3 december

Jag är inte rädd för döden. För varje år jag tar mig igenom gratulerar jag mig själv och gläder jag mig åt att detta elände snart tar slut.


4 december

Inga brev skickade på tre månader. Ingen vet att jag lever förutom T., som för det mesta verkar önska att jag vore död.


5 december

Mina ryck, tre stadier, tre vågor; först en vanlig rörelse, sen en annan rörelse som hastigt försöker stoppa den första rörelsen, sedan en tredje, det verkliga rycket, som rusar ursinnigt därifrån.


6 december

Födelsen är våra dödsdomar som vi livet igenom ängslas över att få verkställda.


7 december

Ta inte ifrån mig rätten att göra fel.


8 december

Så varmt idag att fåglarna inte sjöng, eller sjöng endast osammanhängande. Allting rör sig långsamt och i den klibbiga luften, på parkbänkarna i stan sprider och förökar sig berättelser om taxiresor som slutat med slagsmål, whiskey och kärlek.


9 december

Jag drömde inatt om böcker som låg på stranden som köttstycken och jag ville äta allt, fastän jag var mätt. Jag vill äta allt. Jag ville äta tills det ingen strand längre fanns och sjunka ner i havet. Jag ville äta allt.


10 december

Jag tror bara på gud när jag mår dåligt och behöver honom, så jag mår dåligt och ser till att hamna i sådana situationer att jag ständigt behöver honom. Det är han som får mig att må dåligt. Det är min gud, mitt jag; min skrivande djävul.


11 december

Att definiera Buenos Aires.


12 december

Jag drömde i natt att jag höll av en flicka som jag tvingades bort ifrån och som sade då jag lämnade henne, "ser du inte, att utan mig kommer du aldrig att drömma igen?" Och jag svarade henne att det bara var en dröm, att jag inte är likadan i verkligheten, varpå hon frågade mig, "vilken verklighet? Du pratar så konstigt lilla barn, så konstigt och drömskt!".


13 december

På stan såg jag två personer utan arm och föll för några korta ögonblick in i universumet där enbart enarmade människor existerar.


14 december

Så hetsig var igår diskussionen att T. kom rusande från sovrummet och undrade vad som stod till. Vi diskuterade om vetenskapens moral. För T., som kom in i rummet för att be oss att lugna ned oss, formulerade jag en fråga, "om du som vetenskapsman hade vetat med stor sannolikhet att världen inom fem år kommer att gå under, hade du ansett det vara din plikt att förmedla eller inte förmedla sanningen?". "Inte", svarade hon och försvann åter in i sovrummet varpå jag ropade efter henne, "just så, tala nu om för V. att han har fel!" och sedan vände mig om mot V. och med rynkade ögonbryn sade, "har du något att tillägga?", men snart ångrade mig och intog en segrares sympatiska inställning, korsade mina armar och sade, "jag vet inte". V. påminde mig om att diskussionen inte var en tävling på liv och död. Ingenting mer sades.


15 december

V. igår när han höll ett föredrag för mig om Deleuze, först allvarlig, sedan efter att ha citerat ett stycke i vilket människans tankeverksamhet behandlades, spratt upp i ett stort leende som spred sig över hela ansiktet och fick han att, trots allt skägg, framstå som en liten pojke på julafton.


16 december

I allt jag sade gick att spåra små korn av självbelåtenhet, som jag inte har någon om vart den kommer från, vart den hushåller, eller ens kände till att den fanns.


17 december

På morgonen och med Quiroga-böcker utspridda på golvet jämte soffan i vilken han sovit, hur V. reste sig nyvaket upp och sade, "i natt har jag drömt dom mest märkliga av alla mardrömmar". Jag frågade om han hade sovit alls eller läst Quiroga.


18 december

Ständig ångest över uppsatser som inte blir klara.


19 december

På tunnelbanan och för att få tiden att gå, jag inbillade mig att alla i tunnelbanan var gestalter hämtade ur litteraturhistorien och tyckte mig se såväl Artaud som Rulfo, och när fantasin blivit så verklig att jag inte behövde anstränga mig för att hålla kvar den, jag undrade vart tunnelbanan var på väg. Vilket resmål skulle få alla gestalter ur litteraturhistorien och inga andra, att flockas, trängas, svettas, på ett tunnelbanetåg? Var det drömmarna? Fantasin? Döden? Livet?


20 december

Att skriva om någon som trängtar efter en uppenbarelse som förkunnar för honom att han är gudomlig. När någon frågar honom vad han gör svarar han till exempel, "jag väntar på änglarna att tala om för mig att jag är gudomlig". Att skriva om någon som i denna trängtan blir galen av besatthet och vars galenskap folket i hans omgivning inte kan förstå, varför en del av dom efter ett tag börjar anta att han är gudomlig. När han själv sedan får nys om att det finns folk i hans omgivning som anser att han är gudomlig, anser han detta vara uppenbarelsen. "Jag är gudomlig", säger han till sig själv och hans sökande avtar, galenskapen upphör och folket i hans omgivning ser att vad dom förut trodde var en gudomliga varelse är en helt vanlig människa.


21 december

En man fastnar i rulltrappan och blir kvar där för resten av sitt liv.


22 december

Hittade en anteckning på en lapp, "hur kan man säga så? Är inte 'att förstå' och 'att hålla med' samma sak?". I vilket sammanhang den skrevs har jag inte längre någon aning om.


23 december

Jag är en kantrad båt; vaknar upp i ett tillstånd av ingenting, där allt som betytt någonting tagits ifrån mig och jag måste börja om på nytt igen. Skrivandet, inbillar jag mig, är den röda tråd som relaterar pusselbitarna med varandra; inte ens är det pusselbitar tillhörande samma pussel, hur hade mitt stormiga tillstånd då kunnat förklaras? Men det är en pusselbit jämte en annan pusselbit och tusentals sådana jämte varandra vilket från håll ger skenet av att tillhöra samma pussel, så att jag ibland kan inbilla mig att jag visst är endast ett pussel. Ändå, hur jag längst inne vet att så är inte fallet, men jag består av enskilda pusselbitar från tusentals olika pussel, varför det enda pusslet jag kan sägas utgöra är ett pussel vars bitar omöjligen passar ihop. På så sätt, hur jag stickar mina ord, till anteckningar som knyter mina fragment ihop, placerar dom, radar upp dom, staplar dom på varandra. Sett på håll framstår inte alla dessa fragment som ursprungligen tillhörande ett porträtt som fallit isär utan enskilda fragment från tusentals olika bilder vars helhet, när dom staplas på varandra inte föreställer en enhetlig bild men vars enhet består av det icke enhetliga. Porträttet av någon som inte går att porträtteras.


24 december

Jag behöver vinter. Jag tror vintern behöver mig. Jag skapar vintern. Jag är vintern. Jag behöver mig själv.


25 december

Jag skriver för att förstå dom som skrev innan mig och vilkas verk jag förälskat mig i till självupplösningens grad. Vad är jag? Vad är dom? Hur kan någon som inte skrivit själv förstå Kafkas dagbok? Hur kan någon förstå Kafkas dagbok utan veta med sådan säkerhet att det inte går att betvivla, att han skrivit den själv? Skrivkrampens oändliga utrymme mellan raderna. Så vacker och så storslagen. Jag började skriva för att drabbas av denna skrivkramp, som någon älskar för att bli övergiven. Att kunna spegla mig själv i tystnaden mellan raderna i Kafkas dagbok. Jag skriker för att tappa rösten! Med läppar för hesa för att tala, endast dom kan forma och uttala mitt namn. Hur många fler ord måste jag skriva innan jag blir trött nog att aldrig orka skriva igen? Inte ett endaste ord? Inte ett endaste ord!


26 december

Orden förkunnar mitt misslyckande; att jag ännu inte nått till skrivande avgrund, där jag inget val har men måste släppa pennan för att aldrig igen tappa den.


27 december

Men även så, jag skriver för att få andra förälskade i mig, inte välja men vilja förstå mig, till att skriva själva och hur varje ord som skrivs efter att jag lagt pennan ner kommer att klinga som en hyllning till mig, en kärleksförklaring.


28 december

Jag skrev idag, tre berättelser om ingenting. Det gav mig någonting, jag skrev igen och när jag skrev tänkte jag; "jag skriver igen". Jag kände mig levande och evig och ung och gammal, som om jag identifierar mig med stunderna då jag skriver, har skrivit och kommer att skriva och mellan dessa stunder finns ingenting. Där finns bara evighetens nu.


29 december

"Ta ditt pack och försvinn", beordrade hon mig. Jag satt lugn. Hon svor och härmades och skrek. Jag satt lugn. Hon kastade mina böcker, rev upp mina kläder, men ingenting berörde mig. Så kastade hon mitt anteckningsblock så att sidor revs och skrynklades och jag började gråta som ett barn. Häpen över att se tårarna på mina kinder frågade hon mig, "varför gråter du?". "Jag gråter för att jag är rädd, som barn gör", svarade jag.


30 december

Jag köpte biljett på en buss jag inte kom på och hade inga pengar kvar, varför jag jagade bussen genom hela staden men inte förrän slutstationen hann ifatt den. Jag satte mig i den och åkte med hela vägen tillbaka för att ta del av mina sista spenderade mynt. När bussresan var över sprang jag återigen genom hela staden.


31 december

Problemet är inte att min kropp är en gravsten, men att min själ inte är död.


1 januari

Guds dom, himmel eller helvete. Gud kan inte döma någon till evigt lidande, det hade gått emot godheten i hans natur med vilken vi identifierar honom. Det eviga i hans dom står att tolkas som "om du för evigt gör dig oförtjänt av himmelen så kommer du för evigt ställas utanför" eller "så länge du inte skärper dig kommer du att ställas utanför". Det eviga är ett hot. Helvetet är allt som är utanför himmelen, att tvingas återfödas på jorden. Varför inte människor kan sägas vara förtjänta av himmelen är för att dom inte har lärt sig och därför inte kommer att kunna ta del av himmelens skönhet. Straffet är därför inget straff med inslag av hämnd, utan en dom fattad på pedagogiska grunder. En uppmaning.


2 januari

Om ideal för Platon är något vi inte kan nå men ska sträva att bli så autentiska kopior som möjligt av, hur ska då 'Staten' förklaras som ett ideal? Är den inte den mest sårbara, sköraste konstruktion som vi anträffat, då vi inte kan efterlikna den rakt av? Ett ideal vi istället borde avskräckas ifrån? Som perfektion må den vara ett ideal, men då vi endast imperfekt kan kopiera den är våra kopior dömda att gå under.


3 januari

Hur T., när hon för gästerna skulle göra sig lustig och härmade hur jag rökte en cigarett, spände alla musklerna och närmade sig askfatet med rak arm och raka fingrar och ett ansiktsuttryck som påminner om någon som är så fokuserad på vad han gör att ingenting annat snurrar i hans huvud, det vill säga jag och hur jag för att med armen pricka askfatet måste koncentrera mig till det yttersta.


4 januari

Ensam och övergiven. Hade det gått en buss till en ensligt belägen stuga i Patagonien utanför min dörr om fem minuter så hade jag förmodligen hoppat på den.


5 januari

Att vinna en match genom att först få motståndaren så rasande att när han försöker spöa skiten ur en blir så trött att han till slut inte kan försvara sig, så tänker jag på skrivandet.


6 januari

Så nedstämd att tanken på att det kommer bli bättre och att det till och med är sannolikt att det kommer att bli bättre, ter sig så absurd att jag inte kan ta den på allvar.


7 januari

På nätterna kände jag endast för att skriva. Ingenting annat i hela den stora världen, inte ens barerna med dom vackra flickorna eller Afrika gröna kullar tycktes kunna slita mig från pennan och det blanka arken. Det jag saknade skapade med pennan så att jag efter att ha skrivit ens några fåtal meningar befann mig i min egna värld där allting fanns och jag gladdes mig åt såväl stora byggnadsverk som aldrig existerat knappt ens i någon annans fantasi som hos småfåglar, bin, fjärilar och exotiska frukter. Med alla talade jag och allting var mina vänner, stenar, grässtrån, elefanter och lejon. Att skriva var det enda som spelade någon roll. Jag föreställde mig att det alltid skulle vara så, att jag skulle åldras och dö i den värld jag hade byggt upp och som existerade innanför mina hjärnbalkar på ett lika verkligt vis som världen breder ut sig framför var mans ögon. Jag fann en trygghet i det, och i vis mån; jag fann mig själv.


8 januari

"Men för dig är det väl alltid så, att du hellre läser om böckerna än läser dom", sade han till mig med stursk röst, varvid jag höll med och tillade, "i författarnas liv speglar jag mig själv och när jag så skådar deras blickar flimrar deras alla berättelser förbi så att jag när jag stått där ett tag och betraktat porträttet av dom inte känner något behov av att läsa vad dom skrivit ner, för jag har redan läst och jag har reflekterat, i deras ögonhålors djup och i deras ansiktsvecks skuggor, det oändliga landskap och den storslagna tystnad som breder sig ut mellan deras berättelsers alla rader".


9 januari

Jag skriver för att hitta ordet som inte kan fastna på pappret därför att det är ett ord, det enda riktiga ordet, som är.. Jag börjar om på nytt och stänger igen, men ordet? Var det är? Jag vet inte. Nej, det har jag ingen aning om. Som inte går att fästa på papper därför att det är ett ord och som är ett ord därför att det inte fastnar. Det enda ordet, det enda riktiga ordet.


10 januari

Små saker saknar jag. Inte kan jag sätta fingret på varför eller just vad i dom jag saknar. Dörrar i trä och brevinkast, det saknar jag. Någonstans att slå mig ner, ett hem att kalla för hem.


11 januari

Kanske skrevs dessa dagböcker redan för tusentals år sedan och kanske är mitt skrivande i själva verket inte ett skrivande men ett grävande i jord och ett putsande med handen undan den mossa som täcker dessa tusentals år gamla arken.


12 januari

Mardrömmar, folk jag inte sett på tusen år kommer tillbaka, människor jag aldrig sagt hejdå till, och jag säger till dom "hallå" och dom svarar mig, "hur kan du säga hallå till någon du inte ännu sagt adjö till?" och så sade vi "hallå" i tysta överenskommelser att aldrig igen återses.


13 januari

Jag gick inte uppåt eller neråt, inte heller framåt eller bakåt. Jag gick i en riktning som ingen annan gått i förut, så att mina steg är vrängda ut och in.


14 januari

Idag, ångest. Vaknade, kroppen spänd. Slog mig till vaket tillstånd. När jag steg upp och ställde mig framför spegeln, blåmärken över revbenen och frisyren vild. Ögonen nyvakna, sömndåsiga. Käken helt avdomnad. Ett krig.


15 januari

Jag kan inte vränga det ut och in. Hur skulle jag? Skulle jag? Knappast! Om kukar, fittor och rövar, det kan jag skriva om. Jag kan skriva femton tusen sidor om en enda kuk eller en enda fitta eller en enda röv, men om det här? Det kan jag inte ens skriva ner.


16 januari

En djävul har förskansat sig i mitt bröst, han ockuperar mina tankar, kidnappar min själ, våldtar mina känslor. Äter upp mig inifrån och ut. Det är inte jag som är ond, det är ondskan som har tagit över mig. Om jag hade varit krigare i ett krig just nu, hur många människor hade jag inte kunnat döda? Krig! Ge mig krig!


17 januari

Nej, ingen kan skriva lika bra som mig. Det är vad jag vet. Jag bygger upp myten om mig själv, därför att den passar mig. Den kläder mig som kejsarkläder. Det är vad jag ska säga till mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn och barnbarnbarnsbarn den dagen då jag ligger ner för den sista vilan, "se så, alla mina ättlingar, vad det märkliga med mig är, ingenting att tvista om! Att ingen i hela litteraturhistorien, inte ens Shakespeare, har skrivit lika bra som mig, det är endast en petitess. Men vet ni vad det verkligt märkliga är med mig? Att ingen någonsin kommer att skriva lika bra som mig! Detta mina ättlingar, är vad jag talar om!


18 januari

Självmordsdjävulen grep tag i mig, strax innan jag somnade. Han sade till mig, "jag är gud, offra ditt liv för mig!". På natten drömde jag om krigsscener där jag var den enda överlevande.


19 januari

Igår, hysteriskt till T., "ring F. och säg till honom att jag hatar V.". T. förbryllad, "varför ska jag göra det?". Jag, som vore jag just uppvaknad ur en dröm, "göra vad?". T., "ringa F. och säga att du hatar V.". Jag, "vilken genial idé! Jag kan ringa själv!". Jag fattade telefon och ringde F., som svarade, "det är F., vem är du?". Jag, "jag är jag och jag hatar V.!". F. igen, frågande, "vem är du?". Jag, innan jag slängde på luren, "jag vet inte vem jag är, vet du?".


20 januari

Jag skulle skriva det, nu ska jag skriva det. Vad ska jag skriva om? Jag har ingenting att skriva om! Skriv! Skriva skrifter! Skriva vad då? Jag rispar ärr i handleden! Skriv? Skriva skrifter! Jag har ingenting att skriva om! Skriv! Skriva skrifter? Och så skriver jag på handleden ingenting förståeligt, men alla förstår det ändå. Dom förstår hur jag mår. Dom förstår att jag inte mår så bra. Dom tror att dom känner mig. Jag ser det i deras blickar, trångsynta människor. Jag ser det på er! Jag möter deras blickar med oförstånd och sen pekar jag mot handlederna och säger, ser ni vad det står där? Och dom svarar, “står det någonting där?”. Och jag svarar dom, “tror ni att jag skulle rista in ärr i min handled bara på måfå?”. Och dom svarar, “det är väl sånt man gör nuförtiden?”. Och jag svarar dom, “men jag gör sånt som andra gör!”. Och just som dom är på väg att vända bort sina blickar och gå därifrån och lämna mig i tystnaden så skriker jag till dom, “det står ‘jag skrev’!”. Och så vänder dom sig om och så vänder jag mig bort från dom och så går jag därifrån och när jag går därifrån känner jag mig som om jag vann, eller åtminstone; jag förlorade inte.


21 januari

Jag har det i mitt huvud, något som bultar och brakar och bråkar om att få komma ut. Jag vet inte vad det är. Jag känner att det måste ut. Jag känner mig som om jag bär på något, ett foster. Jag känner mig gravid i den nionde månaden, men just som jag var på väg att förlösa stannade tiden. Där vandrar jag nu i ett nuets evighet bärande på ett foster som inte kommer ut därför att tiden stannade på den åttonde månadens trettionde dag. Jag har en kula i huvudet. Jag har någonting där inne som till vilket pris som helst måste ut. Jag vet inte vad det är. Det enda jag vet om det som måste ut är att jag inte vet vad det är. Kanske är det som måste ut okunskapen om vad det är. Kanske är det just ingenting där inne som finns att trycka ut. Kanske är detta ingenting som måste ut, ett någonting som inbillningen att något måste ut har skapat. Kanske är det inbillningen på att något måste ut jag måste få ut. Men se så, då är det någonting. Det är tron på att det finns någonting som kanske inte finns som måste besegras, som måste ut. På blanka ark efter blanka ark trycker jag ner orden med bläck. Det är mitt fostervatten, eller det är ingenting. Det är någonting. Jag skriver, så besatt skriver jag, som om jag bankade mig själv på magen och försökte att trycka ut fostret med två knutna nävar. Jag vill trycka så hårt att jag med säkerhet kan veta att om det hade varit ett foster där så hade det kommit ut, varför om inget foster kommer ut jag kan besegra inbillningen på att inom mig existerar någonting som måste ut. Jag trycker så hårt och slår sådana hårda slag med mina knutna nävar att om det verkligen är ett foster där som långsamt håller på att trilla ut ur mig, så kommer det att vara ihjälslaget vid förlossningen. Det är priset jag tar. Jag måste veta. För det har jag fått lida pin.


22 januari

Det enda mystiska med människan är hennes fallenhet och desperata klängande kring uppfattning om att hon är mystisk. Att hon inte går att förstå. Att hon, om hon förstår sig själv, är begränsad till sitt eget förstånd. Att hennes förstånd som sådant är så begränsat att inga högre makter kan hon förstå. Hon vägrar förstå sig själv. Hon kan inte se vitt som vitt och svart som svart. Detta är det mystiska med människan, oförmågan att se saker som dom är.


23 januari

Nej, man kan inte skriva dagbok bara då och bara då. Man kan inte skriva lite här och lite där. Det är inte dagboksskrivande. Dagboksskrivande handlar om att lägga ner hela sin själ i skrivandet. Att skriva dom blanka arken fulla med bläck, att ömsa skinn, att riva tuvor i håret, att spotta, svära, skrika, gråta och att när allt är som mörkast fatta pennan och skriva, inte om ljuset och inte om någonting alls, annat än det omgärdande mörkret; det mörkaste av alla mörkret. Att skriva dagbok är således en livsstil och någonting man föds till. Man kan skriva dagböcker som är som tavlor och man kan skriva dagböcker som är som romaner, men just det är dagboksskrivandet; oförmågan att bortse sig själv, att veta om att man är född skrivare och att fatta pennan för att hitta sig själv, för att leva som sig själv och för att dö som sig själv.


24 januari

Det händer ibland, det händer rätt så ofta, nästan alltid, i varje samtal, att jag säger någonting och att någon svarar mig att jag inte förstår. Det handlar ofta om att jag säger emot någon, att jag säger emot någonting jag inte har eller kan ha några faktiska belägg för därför att ämnet vi diskuterar om är ett ämne som inte innefattar några faktiska belägg. Det kan vara en diskussion om en bok av Quiroga eller en tavla av Picasso eller anteckning av Nijinsky eller en dialog av Platon. Det har aldrig heller hänt, inte än, inte tills nu och med pennan i min hand, att jag svarat dom som svarar mig att jag inte förstår, att jag visst förstår men att jag bara förstår på ett annat sätt. På samma sätt är det med dom som läser det jag skriver och inte tycker om det dom läser, det beror inte på att dom inte ser mig, att dom inte ser vem jag är, men på att dom ser en annan del av mig. Att dom kanske ser för väl, att dom genomskådar. Att dom ser den delen av mig jag skriver för att förtränga, för att måla över, för att fly bort ifrån. Att dom ser den delen av mig jag aldrig, inte ens nu och aldrig med pennan i min hand, skulle tillstå är en del av mig. Det händer därför att när någon läser det jag skriver och uttrycker sin avsky, sitt förakt, sitt totala avståndstagande, jag inte grämer ner mig därför att jag vet att om jag hade gjort så jag hade förvandlats till den delen av mig som inte kan tillstå är en del av mig; och att jag istället skriver än hårdare, försöker förtränga än mer brutalt, springa än mer hysteriskt. Att jag försöker fly bort. Att jag spränger spegeln med mina blickar blixtar. Att jag skrapar bort huden med mina naglar. Det händer ibland att jag stannar upp mitt i allt det där och att det går upp för mig att den delen av mig jag så brutalt och hysteriskt försöker fly bort ifrån är den brutala och hysteriska delen av mig. Det händer ibland att jag då sätter mig och att jag fortsätter att skriva, inte med raseri och eller hysteri, men helt lugn och liksom maniskt invaggad i någon slags trans och att detta lugn är min flykt från den brutala och hysteriska delen av mig och det händer att när jag suttit skrivit ett tag i det lugn och den maniskt invaggade transen att orden tittar på mig med så brutalt och så hysteriskt, men att jag inte låter mig brusas upp, ens ägnar dom någon uppmärksamhet alls förutom några enstaka blickar då och då, som för att förkunna för mig att jag begravit den delen av mig jag så brutalt och så hysteriskt försökt fly bort ifrån och att den ligger begraven där under alla ord, för folk att beskåda den och skratta åt den eller gråta åt den, spotta på den eller spy över den, och tycka om eller inte tycka om. Men just i då och just där, när jag sitter och skriver och den ligger begraven framför mig är den för mig så begravd att jag inte bryr mig om ifall tusen människor ser den eller inte en enda själ på tvåtusen år.


25 januari

Det är inte för förtränga åldrandet som jag reser, för att se trädens löv vissna, falla ner, förmultna, och påminnas att jag en dag och varje dag går samma dag till minnes. Jag reser för att ständigt utsätta mig för nya utmaningar, nya faror och påminnas om att livet är krig och att åldrandet inte bara innebär insikten om att jag lever, men också så, hur varje morgon är påminnelsen om att jag överlevt ännu en natt. Och resandet är ett försök för mig att på något sätt känna mig stolt över det.


26 januari

Att leva för att överleva.


27 januari

Det är när jag tittar på den torra boll, den av fåglarna uppspydda hårboll, den gråa boll som sägs vara den samtida litteraturen; det är när jag tittar på den och ingenting hittar, ingenting som berör, men folk som skriker och gormar och väsnas för att bli hörda och sedda och lästa och kanske hatade och kanske älskade så i alla fall lästa - det är när jag tittar på den och slår undan med blicken liksom för att påminna mig att jag inte är en del av denna samtid, - det är när jag tittat bort ett tag och tankarna dimper ner, mitt ansvar för att hålla det litterära skeppet flytande, inte för de samtida författarnas skull, de ska jag ändå kasta överbord! - Men för alla döda poeters skull, för Shakespeare, Rulfo och Lenzama Lima. Det är när jag tänker så och än en gång flänger blicken över den torra, gråa boll som alltjämnt ligger framför mig, som jag fattar pennan och i ett helvetiskt rus skriker för mig själv, de tusen fallna famnarnas skrik; “jag ska doppa den förbannade bollen i bensin och jag ska tända på! Jag ska doppa den i mitt bläck, smörja den mot min hud, med mina blickars blickar; jag ska spränga den! Jag ska få den att brinna! Jag ska! Jag ska.”


28 januari

Och så skriver dom, en del samma saker fast med olika ord, andra samma ord fast på olika sätt. Och så samtalar dom om sina texter. Och så hyllar dom varandra, sig själva och poesin. Och så slår dom sig på bröstet och sträcker näsorna mot skyn och förkunnar någonting, som ingen orkar lyssna på. Och så skriver dom igen. Hade jag fått ett skott, ett endaste skott och inget mer; då hade jag ställt dom på rad, så att säga. Och så hade jag tryckt av innan dom han säga något och så hade någon sagt till mig, deras morsor eller nåt och jag hade svarat, “för sent!”. Och så hade dom frågat mig varför jag gjorde så när dom var helt oskyldiga och så hade jag borrat mina blickar längst in i deras svartaste ögonhålor och så hade jag sagt till dom, “jag gjorde det för att få luft, för att kunna andas igen, för att överleva!”.


29 januari

Att jag inte kan leva utan det som dödar mig. Att ha kommit till den insikten, hur ska jag förlåta mig för att alls ha insett? För att ha lärt mig tänka? Istället, ett evigt förbannande. Dom här sidorna är skrivna av blod och saliv.


30 januari

Jag skriver för att forma minnen, för att bestämma vad jag ska minnas. Jag skriver för att förtränga. Jag skriver för att sedan kunna betrakta det jag skrivit, läsa det och tro att jag skrivit om allt jag upplevt. Mellan raderna skrockar mina mardrömmar och försöker få min uppmärksamhet. Se så, mina rader som murar och vallgravar för att tränga bort tystnaden och misären mellan raderna.


31 januari

Så skrev jag rubriken, "Mitt liv nedtecknat på en buss till Misiones". Jag fattade pennan. Jag ville skriva allt, men fann ingenstans att börja. Så tittade jag på rubriken och läste den högt för mig själv och insåg att mitt liv inte var större än så och att jag utförligt nog hade skrivit ner min livshistoria; att skriva min livshistoria men att inte förmå.


1 februari

Jag lärde mig aldrig hur man skulle skriva. Jag läste inga författare och lärde av dom. Jag tittade på dom och betraktade hur dom satt och skrev. Jag satte mig likadant för att skriva om hur jag satt och skrev. Vem kan påstå att jag inte är en författare trots allt? Ingen! Just ingen!


2 februari

Vart är jag? Vad ska det bli av mig? I Salta är jag, på väg till Bolivia. Men vad det ska bli av mig, det har jag ingen aning om. Dagboksskrivandet ter sig alltjämnt som endast ett tidsfördriv; även om så ibland jag far med pennan i sådana enorma hastigheter att tiden stannar. Här står jag, alltjämnt! Väderbiten! Sysselsatt med ett tidsfördriv som ämnar att stanna tiden! Hur mycket till måste jag offra? Min själ? Redan offrat! Mitt liv, likaså! Av det jag hade att offra finns inget kvar! Av den pojkspoling som kastade sig in i litteraturen letande efter något som betydde någonting finns endast greppet runt pennskaftet kvar. Det vill säga, letandet har mig betydelselös. Det jag hittar vid vägens kant förmår jag inte längre att bära med mig. För att förtränga denna oförmåga, denna svaghet, letar jag efter vägarna där ingenting finns att hitta, ingenting att leta efter.


3 februari

Hälften av papperna har ryckts ur mitt block och när jag insåg det, ett axelryck.


4 februari

I ett tält nära Machu Picchu. Det regnar. Jag äter kokablad. Det har regnat i två dagar. Jag sitter i mitt tält. T. är här. Hon är sjuk. Hon säger inte vad hon har för sjukdom. Hon pratar inte. Jag frågar om hon är sjuk i fötterna, hon nickar; i magen, non nickar; i ryggen, hon nickar; feber, hon nickar. Jag hostar och säger att jag är förkyld och hon nickar igen. Snart är vi tillbaka i Buenos Aires. Då ska jag gräva ner mig i litteraturen, mitt skrivande, allt. Jag ska bekänna min kärlek till litteraturen genom att skriva om den, skriva om mitt skrivande.


5 februari

Turister som turistattraktioner.


6 februari

Passion för det passionslösa; buddhismen.


7 februari

Jag skriver för er, lathuvuden! Ni sitter bredvid och tittar på när jag vränger huden ut och in. Ni dricker kaffe och har det bra. Jag skriver och har det miserabelt.


8 februari

Fortfarande nära Machu Picchu. Regn tre dagar i rad. Min faster har fått cancer. Jag bryr mig inte. I mina fuktiga byxor, fuktiga jacka, blöta skor och våta mössa; tänder ännu en cigarett. Jag har börjat skriva igen. Jag känner mig fri. Jag har inte cancer.


9 februari

Morsan, osmaklig, osympatisk; ändå älskvärd. Men att älska henne, det kan jag inte. Är vi för lika? Knappast inte; hon älskar ju mig.


10 februari

Den höga höjden, kokabladen, kylan. I tre dagar burit på en dröm jag inte kan utröna ifall jag drömt eller inte. Trasslad in i fantasin, vilse i landet där verklighetens fastland övergår till stormigt, böljande hav.


11 februari

Med den här boken i näven förkunnar jag, älska mig eller försvinn!


12 februari

Tillfreds med hur jag igår, när T. sparkade mig, nöp mig och bet mig, knuffade undan henne i självförsvar så att hon föll omkull och började gråta, ändå inte bad om ursäkt för bryskheten utan frågade henne med klar stämma, “varför försöker du skada mig?”.


13 februari

V. ställer konstiga frågor. G. repeterar att vi har det så bra.


14 februari

Pappret som revs bort, “På bussen till Posadas, historien om mitt liv”. Någon sådan kan jag inte skriva, den skrivs ändå, som tysta mellanrum mellan misslyckade försök att skriva den.


15 februari

Hur ska jag börja skriva igen? Är det värt det? Att kasta mig in i det okända, mörka och söka efter att stanna där! Att söka efter mörkret! Kan jag ens? Hur ska jag förlåta mig själv för att inte ha skrivit? För att ha skrivit? Och för att vilja skriva igen? Lär jag mig aldrig av mina misstag? I min tystnad, mitt uppehåll, frivilligt eller inte, alla tusentals ord som försvunnit förbi och hunnit utan räckhåll. Hur ska jag förlåta mig själv för att inte ha fångat dom, eller ens försökt?


16 februari

Bron och den handikappade. Rulltrappan. Turistbussen. Släden. Flygplatsen. Kön till kontoret. Drömde om släktingar jag inte kände igen.


17 februari

Jag är ute ur misären, för jag har dödat den. Men kan jag leva utan den? Kan jag leva alls? Jag har lärt mig se, men insett endast att det ingenting finns att titta på. Nu blundar jag igen. Jag gräver igen ögonen med döda blickars begravda lik.


18 februari

Så satte jag mig åter för att skriva. Den här gången av ilska för tiden som förflutit sedan jag senast skrev. Hur många litterära mästerverk hade min penna gått miste om? Otaliga! Skulle jag förlåta mig själv? Hur? Hade jag ens något val? Jag satte mig för att skriva för att inte välja. Jag satte mig ner och jag borrade ner mitt ansikte i handflatorna, i skiten, och av skam satt jag kvar. Jag kände mig inte förlorad, men som en förlorare; som någon som höll på att spilla ut sin talang, förvränga bort och försaka sin förmåga att skriva. Den gåvan, skrivandets gåva, som hade förunnats mig medförde även ett ansvar och en plikt att ta vara på den, att behålla den och att göra det bästa av situationen. Att skriva, dömd! Därför skämdes jag, över att inte ha skrivit; och jag skämdes något enormt, en övermänsklig skam, en skam som stod utanför mig, därför att jag när jag läste igenom några äldre anteckningar min gåva syntes mig vara både övermänsklig och utanförstående mig. Jag skämdes inte bara för mig utan för hela det mänskliga släktet.


19 februari

En man fastnar med byxbenet i rulltrappan och blir kvar i resten av sitt liv. Människor skänker honom mat att överleva, men inte mer än så. En kö ringlar sig upp till ett kontor i en hög byggnad. Människor klagar över väntetiden. I kontoret dör dom, en efter en. Inatt, jag drömde om släktingar jag inte kände igen och hur jag mötte dom på stan utan att hälsa och hur dom skrek efter mig, "varför hälsar du inte?".


20 februari

Nej, jag är endast vilsen. Men min vilsenhet är den största på denna jord. Att jag fortfarande inte vet vem jag är bekräftar bara att jag är för stor för någon, ens mig själv, att förstå mig på.


21 februari

Byggandet av en spermie i jätteformat, som faller och råkar döda alla dom som arbetat med att bygga den.


22 februari

Så kom dom springande mot mig igen, tankarna; lavinartat, i stora horder. Jag såg dom på håll, över horisontens kullar sprida ut sig och snart var ängarnas gröna plättar täckta av svart smörja.


23 februari

En konstnär måste hata nästan uteslutande allt av den samtida konsten för att förkunna för sig själv sin roll som konstnär och berättiga sitt konstnärskap; vilken består av att se sig själv som ett geni och vidare sitt konstnärskap som en god handling gentemot samtiden och framtiden. Att veckla ut sanningar som annars hade gått miste om, att avslöja hemligheter endast man har nyckeln till, även om dessa sanningar och hemligheter i sig inte handlar om så mycket mer än ens egna genialitet. Tron på sitt egna geni är konstens essens och som konstnär därför förakta samtidens konst eftersom genialitet endast är något relativt.


24 februari

Att se språket som någonting fysiskt. Att översätta spanska ord liksom jag befann mig i en djungel och orden var grenar som hängde ner och vilka jag för att ta mig fram var tvungna att avlägsna.


25 februari

Jag tror på mitt geni inte för att jag har några starka grunder eller för att jag på något sätt anar det, alls vet, har ledtrådar; men för att jag måste, inte har något annat att tro på. Jag tittar mig själv i spegeln liksom för att blunda åt omvärlden som verkar vilja tala om för mig att jag är som alla andra, precis som alla andra. Kan mitt spegeltittande i sig göra att jag skiljer mig åt? Finns det någon annan som tror lika innerligt på sitt egna geni som jag gör och om det inte finns, är inte denna tro i sig något genialt?


26 februari

Husen så avskalade, nakna, som om stjärnhimmelen ligger och sover på deras tak.


27 februari

Så tog jag upp pennan efter sex månader av ingenting och jag tänkte inte släppa den igen. Jag kände mig som Che Guevara. Jag kände mig bunden till den, och på samma gång som jag såg hur mitt liv skulle fortskrida såg jag i bakgrunden min gravsten skulpteras. Jag skulle dö med pennan i min hand! I handen höll jag mitt liv. Det var blod av döda poeter, vars gravar jag besökt, liken vänt, ätit upp, ätit tills jag kräktes och smetat spyorna mellan handflatorna, pressat in mellan två bokpärmar sa att vad ni läser nu är mina kroppsvätskor, avföring, resterna; vad som blev kvar.